Mesut Özil

Kvällens hjälte är Mesut Özil som gjorde ett souveränt mål för Tyskland. Özil, 21 år gammal, är en av de riktigt begåvade spelarna i tyska Bundesliga. Han är född i Gelsenkirchen. Det skulle kunna räcka så här långt för att beskriva honom.

Men Özil är tredje generationens invandrare. Ja, det är egentligen löjligt att prata om honom som invandrare. Det är illa, men den tredje generationens turkar i Tyskland anses fortfarande inte som tyskar och många saknar tyskt pass. Reglerna för tyskt medborgarskap är onekligen forntida. Det är blodet som avgör om man kan få tysk pass per automatik eller inte. Flera miljoner turkar i Tyskland, flertalet av dessa är födda i Tyskland, saknar därmed rösträtt.

Men Özil har numera också ett tyskt pass. Ändå får han frågan, i det fallet av tyska Bild-Zeitung, vad som är tysk med honom. Han svarar, precis som det förväntas av honom, att han är punktlig, håller alltid ordning och allt ska vara rent och städat. (Precis de dygder som jag saknar.) Undrar om Müller och Schweinsteiger skulle få samma fråga. Men Bild-Zeitung passar också på att fråga honom hur han lever ut sin tro som muslim. Han hinner inte be varje dag och äter inget griskött, men alkohol blir det ibland, svarar han. Det är helt otroligt hur media kan lyckas att fokusera på olikheter och exotisera tredjegenerationens invandrare.

Inför delstatsvalet 2009 i Brandenburg kallade det högerextrema partiets (NPD) presstalesman Özil för "Plastedeutscher" (min anmärkning: Plaste = plast på östtyska, på västtyska heter det Plastik). Liknande uttal om vem eller vad som är svensk på riktigt har hörts även här.

Att fotbollslandslag idag är internationella och att detta våller reaktioner som ifrågasätter landslagens nationella äkthet har också Gustav Fridolin uppmärksammat. Jag håller med honom om att det finns en rasistisk dimension i hela denna diskussion och jag är rädd att vi ännu inte sett slutet på den. Fridolin drar paralleller till exotiserande uttalanden om Zlatan:

Hans framåtanda, kaxighet och orädda attityd har framhållits antingen som sådant som bör stanna utanför gränsen, eller som exotiska inslag att blanda i den blågula kitteln. Men ingen har någonsin ansett hans karaktärsdrag som svenska.

Fridolin pekar också på en viktig aspekt i frågan om de allt mera internationaliserade fotbollslandslagen. Det finns en fara med att man motiverar invandringen med några få framgångsexemplen som Zlatan. Invandringspolitik handlar om helt andra frågor bort om ekonomiska vinster eller idrottsframgånger, den handlar om människornas rätt att få asyl när man behöver det, den handlar helt enkelt om solidaritet.