Alliansen har under de fyra åren vid makten misslyckats att följa varken de nationella miljömålen eller sina egna. När DN försöker att ge en nyanserad bild av alliansens miljöpolitik blandar man smått med stort. Att man numera bara kan köpa tvättmedel med fosfat skrivs på pluskontot för uppfyllda löften. Att ha brutit mot kärnkraftsöverenskommelsen på minuskontot. Alliansens miljöpolitik har varit präglad av konflikträdsla och oviljan att ta ansvar för kommande generationer.
När Carlgren nu talar om att vara föregångsland luktar det lite illa. Att vara föregångsland med höga klimatmål och effektivt klimatbistånd låter väl bra, men det är ett sätt att exportera miljöansvaret. Jag har tidigare skrivit om hur regeringen gärna skryter med att ha sänkt det svenska koldioxidutsläppet. Problemet är att den mäter produktionens koldioxidutsläpp, inte konsumtionens. Det är således inte Alliansens förtjänst att koldioxidutsläppet just ovanför Sveriges yta har minskat något, utan den obalansen i de globala produktionsvillkoren, arbetsmiljöbestämmelserna och lönenivåerna har lett till att energianvändningen och utsläppen har ökat på andra sidan jordklotet.
Att bygga sin politik på tillväxtekonomi med ökad konsumtion och där varje energieffektivisering tas ut i ökad energiförbrukning, att exportera miljöproblem och sedan betala så generöst lite klimatbistånd, samtidigt som man inte lyckas att lagstifta för att säkra den biologiska mångfalden hemma är inte att vara ett föregångsland. Det handlar om att bryta mönster. Det handlar om att ställa om till ett transportsnålt samhälle och drastiskt minska varukonsumtionen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar