Högskolepolitiken har på sistone skapat en hel del debatter. Regeringens linje är tydlig. Högskoleutbildningen ska effektiviseras vilket i deras värld betyder en stramare utbildning med tre-terminssystem som resulterar i en drös med 21-åringar med BA-examen.
Regeringens reformer i högskolepolitiken börjar i fel ända. Problemet är inte att högskolan ger för mycket plats till reflexion och den akademiska mognadsprocessen hos den enskilde studenten, utan att det är snarare så att det är för låg kvalité i många av högskolans ämnen och program. Samhällsvetenskap och humaniora har överlag mycket lite undervisning. Reflexion och akademisk mognad kommer ibland aldrig igång. Systemet hur högskolorna får betalt för den undervisningen de utför (håpar, helårsprestationer, antalet studenter som får godkänt) uppmuntrar inte heller direkt till kvalitetshöjning och högre krav i undervisning. Jag har undervisat på universitetet nu i sju år och håller med om att utbildningarna på sina håll är ineffektiva. Men lösningen är inte att förkorta utbildningen utan att fylla den med kvalité.
Högskolan får numera också desperat lösa problem som skolpolitiken har skapat. Man löser detta rätt så klumpigt genom att diskvalificera äldre sökande. Men roten till problemet är de senare årens utveckling av skolpolitiken. Att införa meritopäng för att underlätta urvalet till eftertraktade högskoleutbildningar är en följd av en ogenomtänkt valfrihet.
För det första har man breddat gymnasieutbildning för att den ska passa alla. Jobbiga ämnen kan väljas bort. Färre mattekurser och B-språk bara om man vill. För alla ska få högskolekompetens. Jag finns också med på ett hörn i gymnasiet som undervisande lärare i modersmål och tappade hakan när en av eleverna i slutet av skolåret kom till mig sa: "Om jag inte får MVG av dig byter jag till xx, där får alla MVG". Smart elev, det kallas för strävan efter vinstmaximering. Men eleven fick ändå inte högsta betyg av mig.
För det andra har överetableringen av friskolorna skapat en osund konkurrens. De som tror att skolbetyg är ett mått på kunskap, pekar gärna på friskolornas förtjänster. Eleverna på friskolorna har bättre betyg och har - hör och häpna - dessutom gjort att även kommunala skolor har blivit bättre. Ja, de har också delat ut bättre betyg. Bra betyg har blivit lockbete både för friskolor och kommunala skolor. När man mäter skolans kvalité och lärarnas kompetens i hur bra betyg eleverna får, är det inte konstigt att det skett en betygsinflation.
Några lärarkompisar till mig, både på friskolor och kommunala skolor, vittnar om att betyg de delar ut till sina elever är del av underlaget i deras lönesamtal med cheferna, liksom elevernas omdömen om lärarna. Inte svårt att gissa vilka lärare som är omtyckta.
Mellan 1997 och 2007 har antalet av gymnasieelever som går ut med högsta betyg ökat med faktor 28. Om betyg skulle vara ett intyg på kunskap skulle det vara glädjande. Jag tror verkligen att alla gymnasieelever som gått ut med högsta betyg har kämpat på ordentligt, men många har också blivit lurade. Förstaterminsstudenter på universitetet uppvisar tyvärr sämre kunskaper år efter år.
Högskoleministerns desperata utryckning med nya antagningsregler och förkortad utbildning är ett resultat av en osammanhängande utbildningspolitik i Sverige där man fortfarande inte kommit fram till hur kvalité egentligen ska mätas.
Här måste jag verkligen tipsa om Helena von Schantz' inlägg om skolan, avakademiseringen och betyg. Hon sätter fingret verkligen mitt i prick.
Läs även Huddingeperspektivet som skriver om regeringens nya antagningsregler.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar