Naivt att tro att alla blir vinnare

Grattis, landets studenter ...ni får låna mer.

Grattis, alla arbetslösa (läs McDonals)...sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar ska vara kvar. (Och den historisk höga ungdomsarbetslösheten också, för den pressar ju lönerna, men det talar vi inte om...)

Annika Creutzers snabbanalys av borgarnas valmanifest visar att alla är vinnare. Fantastiskt. Eller inte.

Bankernas privatekonomer är ett släkte för sig. Med sin yrkesproffessionella framtoning försöker de pedagogiskt förklara för folket hur bra allt blir. Problemet är att dessa privatekonomer ser privathushållen i ett vakuum, självständigt svävande långt bort från det offentliga samhället. Att medborgarna också drabbas av en fördelningspolitik som syftar till att plånböckerna blir allt fullare genom besparingar i välfärden finns inte med på deras karta.

Jobbskatteavdragen har ökat skillnaden i levnadsstandard mellan de som har och de som inte har jobb. Problemet är att moderaterna själva tror att de gör samhället bättre genom ökade klyftor. Riktigt förstår jag inte hur de tänker, men Jörgen Rundgren (M) gav mig något av en förklaring igår på debatten om Välfärdens villkor, arrangerad av Akademikerförbundet SSR. Han menar ungefär att skattesänkningar är en förebyggande insats som gör besparingar inom socialtjänsten, eftersom den överlägsna orsaken för bråk i hemmet är ekonomin.

Ok, jag förstår, jobbskatteavdragen är borgarnas bidrag till familjeharmonin. Välbemärkt till familjeharmonin i hem där det finns arbete. Harmoni och lycka är lika med privat konsumtion i Jörgen Rundgrens värld. Jag vill inte bestrida att det finns ett samband mellan inkomst och lycka, men lyckan ökar inte proportionellt till inkomsten. Däremot finns det ett samband mellan lycka i samhället och fördelningspolitik. Människor i rättvisa samhällen är lyckligare.

Frågade man barn om hela deras klass skulle bli lyckligare av att alla fick en kula glass eller några fyra kulor och andra fick inga alls, skulle normalt begåvade barn svara att det är bättre att fördela glasskulorna rättvist. Det blir liksom bättre stämning i barngruppen.

Jag undrar hur Jörgen skulle fördela glassen? Och hur många glasskulor börjar han må illa av?