Mycket intressant att de två stora dagstidningarna, DN och SvD, har var sitt debattinlägg om jämställd representation. Två inlägg i debatten från olika politiska håll.
På DN debatt skriver Birgitta Wistrand från Fredrika-Bremer-Förbundet att första gången sedan 1991 minskar andelen kvinnor i riksdagen. Sverigedemokraternas framgång med 17 manliga och 3 kvinnliga ledamöter en stor del av förklaringen, men även andra partier har blivit sämre vad gäller den jämställda representationen. Partiet som uppenbarligen lyckats göra ett stort steg mot ökad jämställdhet i representation är moderaterna. Kul. Miljölpartiet och Vänsterpartiet är de partierna i riksdagen där den kvinnliga representationen t o m är över femtio procent. Tack vare MP och V är alltså jämställdhetssiffrorna i hela parlamentet hyfsade.
Jonas Sjöstedt (V) sneglar lite avundsjuk på miljöpartiets framgångssiffror och tror att det delade ledarskapet är en del av receptet. Naturligtvis finns det många fördelar med att vara två i spetsen, frågor kan bollas och man kan var på två ställen samtidigt. Ett annat argument som han lyter fram är att ett feministiskt parti alltid bör ha en kvinna i toppen för att vara trovärdigt och det ligger nog verkligen något i detta.
Det är mycket positivt att miljöpartiet är föregångare för hur demokratin ska se ut. Varvade listor och delat ledarskap har varit självklara från början. Både internt och externt markerar MP vikten av en jämställd representation, genom exempelvis verka för en kvotering till bolagsstyrelser. Jag tror att en jämställd representation är en nödvändighet för att uppnå det jämställda samhället. Med en jämställd representation förändras attityder och därigenom resursfördelningen. En jämställd representation betyder inte automatiskt ett jämställt samhälle, men är en förutsättning för att skapa detta.
MP har ju misslyckats ur jämställdhetssynpunkt. Andelen kvinnor har ju ökat från 52 procent till 56 procent, alltså mindre jämställt än tidigare.
SvaraRaderaHej Anonym (varför du nu vill vara anonym???),
SvaraRaderadet är inte alls ett misslyckande, tvärtom. Både MP och V bidrar faktiskt till att riksdagen är mindre gubbig än vad den annars skulle vara.
Både MP och V kunde ha en ännu större andel kvinnor för att kompensera för mansdominansen i SD. Sen tror jag inte delat ledarskap är någon mirakelmedicin för jämställdheten. Det är väl först med Wetterstrand som MP har fått en tydlig kvinnlig företrädare. Annars är det väl mest de manliga språkrören som har synts, typ Schlaug och Gahrton. När det gäller V tror jag det är bättre med traditionell ordförande. Det blir lite fel om den kvinna som efterträder en manlig ordförande (Ohly) bara får halva makten.
SvaraRaderaFriederike Gerlach:
SvaraRaderaMed den logiken du använder är alltså 100% kvinnor i riksdagen det mest jämställda resultatet man kan uppnå?
Och dessutom garanterat "gubbenrein" det vore väl "jämställt" och bra?
http://aktivarum.wordpress.com/2010/09/28/likheten-mellan-rfsu-och-sverigedemokraterna/
Då har du ansträngt dig att missuppfatta mig, tror jag.
SvaraRaderaLogiken som jag använder mig av är att partierna inte bara borde se till sin egen representation, utan tänka steget längre. Om man är ett feministiskt parti kan det då vara på plats att ta ansvar för hur hela representationen i riksdagen (i landets kommunfullmäktige etc) ser ut och försöka påverka det genom att öka sin egen andel av det underrepresenterade könet.
Skulle (mot förmodan) män blir det underrepresenterade könet både när det gäller politiskt inflytande och makten över resurserna, då skulle jag resonera likadant.
Gubbar har definitivt sin plats, men du kan väl hålla med om att gubbar är överrepresenterade där makten och där pengarna finns.