Friederike Gerlach

Buy Nothing Day – vardag för många

2010-11-27T08:40:00.004+01:00

Om en månad är det jul. Den stora orgien i konsumtion. Julhandeln förväntas öka för 15:e året i rad. Det känns lite äckligt. Idag infaller den årliga Buy Nothing Day, en dag som ska påminna oss om den ohållbara överkonsumtionen. Anti-konsumism-rörelsen är kanske en an de viktigaste rörelserna i vår tid. Men den får inte stanna vid att uppmana individen att ta sitt ansvar och avstå från shopping.

I samband med den köpfria dagen måste vi också diskutera samhällsstrukturer, det ekonomiska systemet som samhället bygger på och ifrågasätta kapitalismens destruktiva krafter. Överkonsumtion är ett problem för miljön, så långt kan de flesta hålla med om. Men överkonsumtionen är egentligen inte problemet i sig, utan ett symtom på själva problemet. Problemet är den nyliberala kapitalismen, som har tillväxt och överkonsumtion som inskriven lag och som likt en religion styr våra handlingar, värderingar och tas för så självklart att vi inte ens orkar diskutera den på riktigt. Istället hamnar fokus på ytligheter, konsumtion för ett grönt samvete, gröna klistermärken och utsläppsrätter.

Samtidigt som många drabbas av konsumtionsbulimi och andra vill uppmärksamma överkonsumtionen med en köpfri dag, så visar rapporter att barnfattigdomen i Sverige har ökat och klyftan mellan de barn som har det bra och de som lever med dålig ekonomi ökar. Med andra ord inträffar Buy Nothing Day ganska ofta i många familjer. Det är en sjuk värld vi lever i.

Vindkraft - ett hot mot den svenska säkerheten?

2010-11-16T21:40:00.012+01:00

Jag trodde att fler insåg att det kalla kriget är över. Jag trodde också att försvaret hade insett att de stora nutida hoten mot samhället kanske inte kommer öster- eller ovanifrån i form av stridsplan, utan att de största hoten mot samhället idag är klimatförändringarna. Hoten mot samhället kan vara översvämningar, errosion, oväder och torka, men globalt även brist på vatten och bördiga jordar. Det kommer att bli mycket tufft att uppnå klimatmålen, men omstållning till vindenergi kan vara ett steg åt rätt håll.

Det svenska försvaret går nu ut och försöker att riva upp tillstånd för befintliga vindkraftverk i stora delar av landet. I princip ska hela Östergötland, i alla fall hela den östgötska slätten - den delen av landet, där det kanske blåser allra bäst - bli vindkraftsfritt, eftersom den ligger inom 4 milsradiet. Försvaret gör anspråk på luftrummet och där stör vindsnurrorna. Saabplanens lekrum runt Linköping ses som strategiskt viktigare än förnybar energi som vindkraften ger.

Nu är det upp till regeringen att ta ställning för förnybar energi eller för stridsplanens lekrum. Kommer de att förstå att klimathotet är ett rejält hot inte bara mot Sveriges säkerhet?

Sverige måste göra sig oberoende av krigsindustrin, anars ser jag inga möjligheter att man kan ta allvarligt på deras prat om fredsinsatser och solidaritet med andra länder. Då kanske kan vindsnurrorna också snurra ifred.

Flygplatsen går bra - och ändå så dåligt

2010-10-13T14:18:00.003+02:00

Lokalblaskorna rapporterade de senaste dagarna om Norrköpings flygplats Kungsängen som uppenbarligen går som tåget. Den ökar snabbast i hela Sverige när det gäller passargerartillväxten. Tidningarnas rapportering kan ge sken av att det går bra för det kommunägda bolaget Norrköping Airport AB. Den ökande flygglädjen glädjer dock knappast skattebetalarna i Norrköping. Tvärtom. Underskottet som bolaget gör kräver skattebetalarna i Norrköping på åtskilliga miljoner. Drygt 80 miljoner kronor under den förra mandatperioden. Det årliga underskottet ökade t o m de snaste åren. Det är allt annat än en glädjande utveckling för Norrköping som skulle behöva driftspengar till att stärka välfärden i kommunen.

Rapporteringen om flygplatsens utveckling är inte bara onyanserad utan fullständigt vilseledande för medborgarna. Den frågan som tidningarna istället borde ställa är varför kommunen överhuvudtaget måste subventionera charterresor och hur det kan komma i sig att jublet över ökade flygresor tillåts när denna utveckling så mycket tydligt går emot våra internationella och nationella miljömål om att minska utsläppen från transporterna.

Vad vi kan lära oss av DDR:s kvinnliga revansch

2010-10-10T11:08:00.009+02:00

Jag gillar verkligen Henrik Berggrens ledarkrönika "Tyskland: DDR:s kvinnliga revansch" idag. Berggren brukar vara en av de bättre ledarskribenterna. Jag är alltid lite extra intresserad av Tysklandsbilden som levereras i svensk media. Berggren frågar sig varför den nya tyska familjepolitiken gärna pekar på Skandinavien eller Frankrike som förebilder, när det är så uppenbart att emancipationen i Östtyskland lever vidare trots fallna murar och marknadsekonomi. Eftersom allt i Öst var så fel visar det sig vara en politisk omöjlighet att söka förebilder i det forna össtyska systemet.

Att skillnaderna mellan Öst- och Västtyskland även 20 år efter återföreningen lever vidare är ofta huvudtemat i artiklar som handlar om det nya Tyskland. I vanliga fall brukar det nämnas den höga östtyska arbetslösheten, reallönerna och avfolkning. Men sociologiska studier med genusperspektiv ger också en helt annan bild:

Sociologiska studier (International Herald Tribune 6/10) visar att de i dag mår betydligt bättre än sina systrar i väst. De är bättre utbildade, har mer självförtroende och är mer rörliga. De föder barn tidigare men arbetar ändå heltid. De bantar mindre och är mer nöjda med sitt utseende och sitt sexliv.

Paradoxalt nog, med tanke på att de vuxit upp under kommunismen, är de även mer entrerprenörsinriktade. Fler kvinnor från öst än från väst når toppositioner.

Att skapa strukturella förutsättningar för jämställdhet handlar om mycket mer än om toppositioner, det handlar också om välmående och lycka. Att det sammanfaller är dock ingen slump. Strukturella förutsättningar för jämställdhet skapas genom politisk styrning, jämställd resursfördelning och en stark offentlig sektor.

Tillgänglighet på barnomsorg i Tyskland. En av faktorerna bakom högre välmående. Det forna Östtyskland syns tydligt på kartan, men förebilderna får inte sökas där.

Staffan Danielsson (C) fiskar i grumligt vatten

2010-10-08T19:29:00.007+02:00

Låt mig börja med att hoppas att Staffan Danielsson talar för sig själv och inte för centerpartiet. Danielsson kritiserar biskopen Eva Brunne som under riksmötets öppningsceremonin i Storkyrkan refererade till protestdemonstrationen mot SD. Brunne gjorde helt rätt. En kyrka i tiden måste ta ställning i aktuella samhälleliga frågor när det handlar om mänskliga rättigheter och kan inte vara passiv och bara se på när rasister marscherar fram. Dagar som denna är jag glad över att vara medlem i svenska kyrkan.

I historien, inte minst i Tyskland där jag kommer ifrån, har det funnits gott om präster som inte sa ifrån när mänskliga rättigheter kränktes. Och så fanns det de som sa ifrån. Senare blir ihågkomna.

Varje gång Sverigedemokrater får på näsan av svenska kyrkan, svenska hembydsförbundet, folkdansgillen och av alla andra grupper och personer som vägrar överlåta tolkningsföreträdet över vad som är svenskt till främlingsfientliga nationalister finns det hopp om att landet blir väckt innan rasismen blir rumsren.

Läs även Mitt i steget , Alliansfritt Sverige, och missa inte den värdekonstervative kristdemokraten Andreas Brovig som fräser i kör med Staffan Danielsson mot den rakgryggade Eva Brunne och hyllar tystnaden.

Med Alliansens familjepolitik är barnen förlorarna

2010-10-07T12:50:00.009+02:00

Den "kreativa företagaren" Magnus Olsson i Ljungskile kom på att göra stora affärer med hjälp av kommunal barnpeng. Det är i det aktuella numret av Dagens Samhälle som man kan läsa om det. I ett område med högt arbetslöshet och där många fick kommunalt vårdnadsbidrag kom han på en idén att anställa dagbarnvårdare och samtidigt få anställningsstöd för nystartsjobb, instegsjobb, särskilt anställningsstöd och lönebidrag. Han säger sig ha hjälpt folk ut på arbetsmarknaden. Ut på arbetsmarknads betyder i det här fallet att vara kvar i hemmet och utan arbetskamrater. Så långt om organisationen och arbetsförhållanden.

Med nolltaxa istället för maxtaxa lockar han föräldrar till sitt företag. Den närliggande förskolan har förlorat barn och barnomsorgspengen går till hans verksamhet. Det blir attraktivt för föräldrar med små ekonomiska marginaler att välja bort förskolan med professionell pedagogik och specialresurser.

Många av de som denne kreativa företagaren anställer är kvinnor från minoritetsgrupper som tar emot barn med samma modersmål i sitt hem. Jag är den sista som skulle vara emot att låta barn utvecklas i sitt modersmål, men jag är mycket tveksam om den kommunala vårdpengen hjälper barn att utveckla sin tvåspråkighet och få kontakt med andra kulturer. Istället för att modellen främjar integrationen verkar det som om den ökar avståndet mellan barn med olika bakgrund och jag kan inte se hur barn kommer att kunna utveckla en omfattande tvåspråkighet med denna modell.

"Barnomsorgspengen är en del i Alliansens uppgörelse om familjepolitiken och ska uppmuntra företagande inom barn- och skolbarnomsorgen" skriver DS. Alliansens absurda utförsäljningspolitik monterar ned välfärden och vi riskerar en hel generation som bli snuvade på en bra förskola och skola. Jag undrar vem alliansens familjepolitik egentligen är till för, barnen eller företagarna?

Flickor som inte får plats

2010-10-04T10:15:00.005+02:00

Att flickidrotter är förfördelade vad gäller både ekonomiska resurser och träningstider i anläggningar är inget nytt, men inte mindre upprörande för det. Isfolkets problem i Himmelstalundshallen som uppmärksammades av NT förra veckan är ytterligare ett exempel på detta. Konståkningen får inte gehör för sina behov av utökade halltider. Att Hästen går ut och frågar kultur- och fritidsnämnden om lov att sälja den kommunala arenans namn gör läget inte bättre. (Se mitt tidigare inlägg om namnförsläljningen av Himmelstalundshallen)

Himmelstalundshallen är en kommunal anläggning och klubbarna som tränar där får ekonomiskt bidrag av kommunen. Det är självklart att kommunen kan ställa krav på hur halltider ska fördelas. Här kan även en positiv särbehandling tillämpas. Det är handling som krävs här! Det handlar om kommunens barn och ungdomar. Inget barn ska behöva känna att det är mindre värt för att det har valt fel idrott.

Jag har tidigare engagerad mig i frågan i min förra kommun. I början av förra mandatperioden satt jag i kommunfullmäktige i Söderköping och skrev 2007 en motion om jämställd resursfördelning till idrott- och fritid, där bl.a. tilldelningen av halltider skulle ses över. Hur resurserna fördelas mellan de olika föreningar är i alla högsta grad en ideologisk fråga och visar om man kan tillämpa jämställdhetsplaner eller bara prata. Jag vet också att det finns flera kommuner som aktivt verkar för jämställdhet inom kultur- och fritidsområdet och som har lyckats att korrigera den rådande snedfördelningen.

Jag sitter som ersättare i kultur- och fritidsnämnden och vet att det finns idag en blocköverskridande uppslutning kring frågor som rör ämställd kultur- och fritidspolitik. Problemet ligger inte hos någon oenighet partierna emellan, utan att det saknas tydlig vilja till handling och förändring.

Jag tillhör ett feministiskt parti och för mig är jämställdhetspolitiska frågor inom kultur- och fritid inte bara symboliska, utan essentiella.

Jämställd representation

2010-09-28T11:17:00.003+02:00

Mycket intressant att de två stora dagstidningarna, DN och SvD, har var sitt debattinlägg om jämställd representation. Två inlägg i debatten från olika politiska håll.

På DN debatt skriver Birgitta Wistrand från Fredrika-Bremer-Förbundet att första gången sedan 1991 minskar andelen kvinnor i riksdagen. Sverigedemokraternas framgång med 17 manliga och 3 kvinnliga ledamöter en stor del av förklaringen, men även andra partier har blivit sämre vad gäller den jämställda representationen. Partiet som uppenbarligen lyckats göra ett stort steg mot ökad jämställdhet i representation är moderaterna. Kul. Miljölpartiet och Vänsterpartiet är de partierna i riksdagen där den kvinnliga representationen t o m är över femtio procent. Tack vare MP och V är alltså jämställdhetssiffrorna i hela parlamentet hyfsade.

Jonas Sjöstedt (V) sneglar lite avundsjuk på miljöpartiets framgångssiffror och tror att det delade ledarskapet är en del av receptet. Naturligtvis finns det många fördelar med att vara två i spetsen, frågor kan bollas och man kan var på två ställen samtidigt. Ett annat argument som han lyter fram är att ett feministiskt parti alltid bör ha en kvinna i toppen för att vara trovärdigt och det ligger nog verkligen något i detta.

Det är mycket positivt att miljöpartiet är föregångare för hur demokratin ska se ut. Varvade listor och delat ledarskap har varit självklara från början. Både internt och externt markerar MP vikten av en jämställd representation, genom exempelvis verka för en kvotering till bolagsstyrelser. Jag tror att en jämställd representation är en nödvändighet för att uppnå det jämställda samhället. Med en jämställd representation förändras attityder och därigenom resursfördelningen. En jämställd representation betyder inte automatiskt ett jämställt samhälle, men är en förutsättning för att skapa detta.

Ingen borde vara chockad

2010-09-21T11:01:00.008+02:00

Jag kanske är cynisk och känslokall, men valresultatet på riks berörde mig inte särskilt mycket. Missförstår mig rätt. Jag har lidit av flera månaders opinionsmätningar och valresultatet kan bara inte komma som en överraskning. Jag har mycket svårt att förstå den s k valchocken hos många. Sverige har inte blivit kallare över en natt, rasism finns inte mer i samhället, bara för att ett högerextremistiskt parti är representerat i riksdagen. Jag är inte särskilt skrämt av detta. Det som skrämmer mig är att Sverige uppenbarligen väcktes mitt i en dröm om att det rasistiska samhället inte fanns hos oss.

I Sverige går alla ungdomar på gymnasiet och läser samhällskunskap och numera också historia. Något måste ha gått väldigt snett när kunskapsnivån och den historiska medvetenheten borde vara hög bland dagens unga när man sedan ser till resultatet i skolvalen och preferenserna hos förstagångsväljare.

Jag blir fruktansvärt trött på alla som påstår att det är europeiska högervindar som blåser över Sverige. Sverige har en lång och obehaglig tradition av etablerad rasism. Att man inte haft partierna med dessa dagordningar i riksdagen kan peka på att rasisterna tidigare trivts hos andra partier. Rasistiska tankar har legat under ytan hos många, men de blommar upp på riktigt när klyftorna i samhället ökar och när man inte kan komma på någon som man kan skylla sin egna situation på. Syndabocksyndromet. Många är idag arbetslösa, många har tillfälliga jobb och vet inte hur det kommer att gå nästa månad. Ändå blir man inte rasist över en natt på grund av det.

Jag är faktiskt mycket imponerad av de svenska opinionsinstituten som kunnat leverera så träffsäkra prognoser. Ingen kan bli chockad över valresultatet och rasistpartiets intåg i riksdagen, men alla människor med lite hjärna borde fundera på vad just JAG kan göra för att stoppa rasism.

Annat intressant att läsa om valutgången Mitt i steget (S), Peter Andersson (s) , Åsa Romson (MP), Akko Karlsson (MP), m fl.

Demokrati är ingen självklarhet

2010-09-19T11:10:00.006+02:00

Idag är det val och förhoppningsvis röstar folk rätt. Varje röst räknas och varje rösta är lika mycket värd. Den som inte röstar får helt enkelt inte gnälla efteråt.
På en dag som denna tänker jag ofta på att demokrati inte kan tas för givet. Och det är i grunden demokratin och synen på medborgarna som driver mig i mitt politiska engagemang.

Att ha rösträtt och möjlighet att välja mellan olika demokratiska partier är ingen självklarhet. Jag kom ihåg från min barndom valet i DDR 1989. Det fanns inga partier att rösta på, det fanns bara en lista som inte ens behövdes kryssa. Valseden skulle bara vikas och stoppas ned i valurnan. För syns skull fanns det en valbås längst bort i rummet. Valresultaten i DDR låg alltid mellan 98% och 99%. Den omfattande manipulationen gjorde att medborgarrättsrörelser gick ihop och krävde att valresultatet skulle räknas om. Resultatet korrigerades i vissa valdistrikt efter påtryckningar. Det ubredda valfusket våren 1989 var startskottet till en fredlig revolution. Först var det några få modiga aktivister som gick på gatan, och för varje vecka blev det fler och fler. Det första fria valet som hölls i DDR var i mars 1990. Det var också för första gången som mina föräldrar fick rösta på olika partier och olika kandidater. Jag var med på kvällen när rösterna räknades i vallokalen. Det är ett starkt minne jag har. Det var fullt med folk som kom och ville övervaka eller bara titta på hur ett demokratiskt val prakticeras.

Det var i den valrörelsen 1990 som mitt politiska medvetande och intresse för demokrati och partipolitik väcktes till liv. Så på något sätt kan jag skylla på diktaturen i DDR att jag nu har siktet inställt på Rådhuset.

Jag kommer ut som konservativ

2010-09-15T12:40:00.005+02:00

Demokratins väktare.

Jag får erkänna att jag är ganska konservativ av mig, åtminstone när det gäller några av politikens områden. Jag upptäckte att jag önskar mig tillbaka till de gamla goda tiderna när folk röstade på valdagen. (Fast jag själv förtidsröstade förra veckan.)

Numera finns förtidsröstningslokalerna överallt. Det är bra för tillgängligheten kan man tycka. Om du jobbar eller bor i stan är sannolikheten att du passerar en förtidsröstningslokal stor. Norrköpingsborna har varit enormt flitiga förtidsväljare. Beslutsamma. Valdeltagandet kommer troligtvis att öka, tack vare förtidsröstningslokalerna. Det är bra för demokratin, det håller jag med om.

Det som jag däremot stör mig på är att förtidsröstningslokalerna, alltså ställen där man lämnar sin seriösa demokratiska röst en gång vart fjärde år, numera inte bara inhyses i offentliga verksamheter, så som bibliotek, museer eller äldreboende, utan på högst kommersiella ytor.

Röstmottagningen i köpcentret Linden eller det i Hageby Centrum påminner snarare om försäljningsställen för mobiltelefonabonemang eller tupperware än om ett ställe där Sveriges framtid ska avgöras. Direkt under en gigantisk IFK-spelare i papp kan man i år göra sin demokratiska plikt. "Vi växer med publiken." Propaganda?

Jag tror helt enkelt att den politiskt tänkande hjärnhalvan är avstängd eller förlamad i olika hög grad när vi beträder kommersiella ytor. Jag tror att det är bäst att ha en ganska tråkigt offentlig, neutral miljö omkring sig för att rösta. Att en vallokal är inklämmd mellan skyltfönster som skriker "Köp mer!" till oss, tycker jag utgör en risk.

Jag står för att jag är konservativ och jag har tidigare skrivit om att jag är överkänslig för reklam. Ja, jag vill ha tråkiga vallokaler utan politisk eller kommersiell propagana helst bara på valdagen. Jag kommer att rösta igen på söndag!

När rekyleffekten slår till

2010-09-13T12:34:00.010+02:00

Miljödebatten i valrörelsen har handlat om ytterligheter. Den har handlat om att byta ut bränsle på bilar, om att energieffektivisera hyreshus och om att flytta över transporterna från vägar till spår. Jättebra förslag alltihop. Om det inte vore så att man glömt bort det allra viktigaste i debatten, nämligen att vår livsstil inte är hållbar.

Det är inte så att energieffektiviseringen uppfanns först efter millenieskiftet. Inte först sedan industrialiseringen har utvecklingens drivits av en optimal resursanvändning. Det är det som är kännetecknande för civilisationen. Motiven för att effektivisera energianvändningen har däremot inte varit att slippa de negativa effekterna på miljön, utan snarare att skapa ekonomisk tillväxt. Så är det i det stora hela även idag, även om en positiv bieffekt är en minskad miljöpåverkan. Ja, i några fall är den minskade miljöpåverkan även drivkraften.

En effektiv energianvändning är alltså absolut inget nytt. Innovationerna som minskar energiförbrukning framstår som revolutionerande. Men hur ser det ut med summan av energianvändningen och resursförbrukningen? För det är ju det som spelar roll. Det är i princip oväsentligt om energisparlampan förbrukar endast en tiondel av energin som gick åt i den gamla glödlampan när jag precis skaffat mig nya spotbelysningar som vackert i långa rader lyser upp hela huset.

Ett annat bra exempel är bilismen. Många bilar idag är miljöklassade och framställs som frälsare för vår bekväma livsstil. Om vi tittar några decennier bakåt och ser på bilismens utveckling (för att inte svimma kan vi hålla oss till en svensk kontext) så kan vi se att bränsleförbrukningen i bilarna inte har minskat nämnvärt. Snarare tvärtom. Bilarna har blivit större och törstigare. Hade vi fortsatt tillverka samma smärta bilar som på 60-talet, och inte ökat vår bilanvändning så hade energieffektiviseringen också kunnat synas. Men med resurseffektiviseringen följer ökade krav på storlek, på snabbhet och på tillgänglighet.

Det är det som kallas för rekyleffekt som Christer Sanne mycket pedagogiskt förklarar med hjälp av olika exempel. Det är på något sätt förprogrammerat i den sortens tillväxtsamhällen vi lever i att resursbesparingarna tas ut i ökad användning. Tillväxt skulle kunna tas ut i mindre jobb och mera fritid, dock det talar man inte om i valrörelsetider. Det är uppenbarligen för kontroversiellt.

Kanske kan vi köra ned mätstickan i våra bäckar och konstatera att vattenkvalitén har förbättrats, mindre försurningar, liksom att kemikalieutsläppen inte är lika omfattande. Det som vi inte får glömma bort då är att vårt ekologiska fotavtryck sträcker sig långt över landets gränser. Men med produktionen och de långväga transporterna har vi förflyttat våra utsläpp utom synhåll och vi vill inte gärna kännas vid att det är vår miljöpåverkan. Klimatpolitik måste också handla om global rättvisa.

Så länge vi inte ifrågasätter vår livsstil, vårt ekonomiska system och samhällsutvecklingen som helhet, utan bara putsar på ytan med lite käcka lösningar kommer vi aldrig att känna av effekterna av det klimatarbetet vi gör. Så länge motarbetar vi nämligen oss själva.

Till sist undrar jag om någon som tror på människors lika värde också skulle kunna gå med på att alla jordens människor förbrukar lika mycket resurser som vi gör nu, så att vår livsstil skulle kunna vara norm (det kategoriska imperativet). Om svaret är nej, tror du då inte på människors lika värde eller tror du på att vi borde ändra livsstil?

Vem sponsrar din kampanj, Jörgen Rundgren (M)?

2010-09-11T17:33:00.008+02:00

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det bara San Marino, Malta och Schweiz som förutom Sverige saknar sådan lagstiftning.
I Sverige finns en frivillig överenskommelse mellan partierna att redovisa bidragsgivare över 20 000 kronor per år. Men Moderaterna och Kristdemokraterna har hittills vägrat att ställa sig bakom.

Kärnkraftsbolagen, bankerna och Gazprom är bara några exempel på företag som alla gynnats kraftigt av beslut som fattats av den borgerliga regeringen under mandatperioden. Har någon av dessa eller dess ägare skänkt pengar till Moderaterna? Det vet vi inte. Moderaternas bidragsgivare är hemliga. De vägrar att lägga bokföringen på bordet.

Vilka är Moderaternas finansiärer här på lokal nivå, Jörgen Rundgren (M)? Väljarna måste få ett svar på den frågan. Man kan inte bli allmänintressets företrädare så länge särintressena hålls hemliga.

Jag börjar misstänka att det bl a är NT som sponsrar moderaterna i Norrköping, eftersom de inte tar in ovanstående insändare av någon anledning. Säg gärna till, Jörgen, om jag är ute och cyklar.

Ny bottenplacering

2010-09-08T22:34:00.006+02:00

Jag blir faktiskt riktigt förbannad ibland. I valrörelsen lyfter vi rödgröna välfärden som viktig fråga att satsa på. Vi ska ha världens bästa välfärd, har vi sagt i Norrköping. Den bästa skolan, vården och omsorgen. Dessa frågor är jätteviktiga för mig och driver mig i mitt politiska engagemang och det är precis därför jag blir förbannad. Norrköping haft ett rödgrönt styre den senaste tiden och man har sagt att man satsat på skolan. När lärarförbundet nu gör en rankning av Sveriges bästa skolkommuner så hamnar Norrköping på plats 175 av 290. Än värre är följande:

"Statistiken för 2009, som undersökningen bygger på, visar att Norrköping halkar efter på flera punkter. När det gäller resurser till utbildning har kommunen ramlat från plats 211 till 268. I fråga om lärartäthet har Norrköping tappat tjugo platser jämfört med 2008 och ligger nu på plats 262. Det genomsnittliga meritvärdet för niondeklassare har också rasat."

Norrköping är bland de allra sämsta kommunerna när det gäller att satsa resurser på utbildning. Även lärartätheten är bland de allra sämsta i Sverige. Jag tänker på alla barn som inte får den tid och uppmärksamhet som de skulle behöva och på grund av detta misslyckas i skolan. Jag tänker också på alla lärare och skolpersonal som sliter hårt och känner att de inte räcker till. Den låga rankningen och det stora tappet är en mycket stor besvikelse där det krävs en rejäl dos självkritik. Allt kan inte skyllas på den borgerliga regeringen, de regerar inte mer i Norrköping än på annat håll. Resursfördelning till skolan ligger hos kommunen.

Sedan gör man desperata försök för att stimulera till bättre betyg genom att ge rektorsbonusar i vissa kommunala skolor. Då satsar man för sent. Är det där som pengarna gör mest nytta?

Jag tror att det är många som vet att pengar som satsas på barnens utbildning är en stor och lönsam investering för framtiden. Att sjösätta en social investeringsfond är naturligtvis också jättebra och får säkert den ena eller andra människa som hamnat på fel bana hitta tillbaka. Men med mer resurser till skolan och barnomsorgen skulle nog kunna förhindras att många unga hamnar snett. Istället för att samla på sig pengar som ska investeras borde man lägga pengar på driften. Det behövs pengar till skolan här och nu.

Intressant i undersökningen är också att det är många småkommuner som är bra skolkommuner. Flera av dem ligger i Norrlands inland. Bland de bästa femton kommuner finns bara två universietetsstäder, Lund och Luleå, som också är de kommunerna med högst invånartal bland de topplacerade. Min tes är att det är varken en bildningskultur eller en konkurrens av friskolor i kommunen (eftersom de knappt finns i småkommuner) som skapar bra skolor, utan det handlar om hur kommunpolitiker ser på skolans roll i samhället och fördelar resurser efter detta.

Det är beklagligt att det spelar roll var i landet man växer upp, om man råkar bo i en kommun som prioriterar förskolan och skolan eller inte. Skolåren går inte i repris och barn väljer inte sin hemkommun. Att resurstilldelning till skolans verksamheter spretar på det sättet över hela landet är beklagligt och det bekräftar min högst personliga ståndpunkt att kommunaliseringen av skolan var ett stort misstag.

Samtidigt som jag blir förbannad blir min språkrörskollega Stefan Arrelid extraglad över att Norrköping topprankades av Naturskyddsföreningen. Grattis Norrköping! säger också jag. Visst kan det kännas skönt när man kan slå sig för bröstet ibland så länge man inte tror att man är bra på allt.

Sahlins plan B - inget att hurra för

2010-09-05T10:39:00.007+02:00

I dagens DN kan man läsa att Mona Sahlin kan tänka sig att bjuda över Folkpartiet och Centerpartiet till en eventuell rödgrön regering. Allt för att undvika att Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i valet.

I samma tidning, på DN-debatt denna gång, läser jag att ministrarna Björklund och Krantz, både folkpartister, tillsammans med E.ONs VD förklarar att Sverige åter ska bli en ledande kärnkraftsnation.

Jag tycker det är ytterst tveksamt om miljöpartiet i sådant fall borde ingå i en regeringskoalition. Riktningen för framtidiens energipolitik är ingen liten skitfråga. Lika osannolikt är det att komma överens om grundläggande frågor som synen på invandring och integration.

Jag ser inte ett valresultat där SD hamnar över fyra procent som det stora problemet, utan orsaken till ett sådant eventuellt valresultat. Det är snarare en främlingsfientlig stämning som allt mer legitimeras av europeiska regeringar, men även av politiker i vårt land som ger anledning att bli ordentligt orolig. Det hjälper tyvärr inte att ha en plan-B två veckor före valet för vad som ska göras om det som inte får inträffa redan har inträffat.

Jag gör tummen ned för ett regeringsalternativ som kräver stöd av Folkpartiet eller Centern. Inte för att jag tycker att miljöpartiet inte skulle vara redo att ta ansvar i en regering, utan för att jag ser att det rödgröna sambarbetet redan har kostat oss en hel del, och om också de sista hjärtefrågorna är på väg att kompromissas bort är man på god väg att avskaffa sig själv.

Jag tror att andra koalitioner skulle då passa bättre. Kanske är det dags för en samlingsregeringen när landet befinner sig i kris? Eller varför inte pröva en stor koalition mellan det nya och det gamla arbetarpartiet?

Jag är mycket imponerad av den samlade kraften som ideella organisationer i Frankrike och Italien visar genom att gå på gatan och fördöma hur antiziganism legitimeras av deras regeringar. Istället för sitta med och överväga regeringsalternativ där Folkpartiet med sin högst märkliga syn på invandring och integration kan tänkas ingå, borde man fokusera på frågor som en human flyktingpolitik, antirasism och solidaritet. Sådana frågor som en gång i tiden stod högt upp på vår politiska agenda.

Nattståndet med SFI-bonusar

2010-09-01T13:14:00.006+02:00

Jag har en speciell relation till ordet "nattståndet". Jag har en hel del konstiga relationer till ord. Jag kommer oftast ihåg var och av vem jag lärt mig ett ord eller ett uttryck. Jag lärde mig ordet "nattståndet" i min första lektion i Svenska som andraspråk (SAS A) på Komvux 1998. Det var en ordförrådsövning, man skulle hitta synonymer. Senare försökte jag krydda mitt språk med mitt nya ord. Folk tittade då lite konstigt på mig. Jag skulle ha försökt att tjäna en slant på mina nya ord istället för att lägga de åt sidan.

Idag träder en ny förordning i kraft som gör att invandrare som klarar SFI på kort tid får en ekonomisk bonus. Klarar man SFI på ett år och har det inte gått flera än femton månader sedan man kom till Sverige kan man tjäna ihop uppemot 12000 kronor. Det är regeringens bidrag till integration och deras tolkning av en kvalitetssatsning på SFI.

De nya reglerna kritiseras hårt av forskare och lärare inom SFI. Dels för att de inte tar hänsyn till språk- och utbildningsbakgrund, dels för att de är rent pedagogiskt dåliga. Varför lyssnar inte regeringen på expertisen? Vad är det för flumskola vi har fått egentligen? Även inom pedagogiken är det numera vedertaget att uppmuntran förstärker långsiktigt lärande, men belöning gör att fokus hamnar på själva belöningen, inte på innehållet. Det är för språkkunskapernas skull, för att de berikar livet, inte för pengarna som SFI-studerande ska uppmuntras.

Lars Åberg skrev mycket tänkvärt på DN debatt idag. "Godhjärtade svenskar ser invandrare som husdjur". Att ge belöning och säga "Duktig, duktig invandrare" är precis ett uttryck för det. Det är direkt kontraproduktivt för att utveckla en egen drivkraft. Sedan Freud vet vi att potträning genom belöning kan rubba psyket. Numera är det bara hos våra husdjur och delfinerna på Kolmården där man tillämpar prestation genom belöning i lärandeprocessen. Men den borgerliga regeringen ser sig uppenbarligen som delfintränare.

Regeringens syn på kunskap och språkutveckling bygger inte på en vetenskaplig grund och uppmuntrar inte människor att utveckla den egna drivkraften. Vi behöver en politik för integration bortom den svenska förträfflighetens klapp på huvudet på invandrare.

Bortom valfläsket finns en tydlig ideologisk skiljelinje

2010-08-31T15:22:00.011+02:00

Slutspurten av valrörelsen kan vara förvirrande. Alla gillar ROT, alla gillar sänkt restaurangmoms, alla gillar pensionärer och alla älskar miljöbilar. Och framför allt vill alla ha allas röster. Det är inte lätt att vara medborgare i dessa tider och göra förnuftiga val.

Idag presenterade de rödgröna sin regeringsplattform, som tydligt visar på att valet den 19 september handlar om att välja färdriktning, det handlar om att välja ideologi utifrån vilken samhället ska formas. De rödgröna har en klar ideologisk förankring som grundar sig på solidaritet och jämlikhet. Det borgerliga blocket går på val på den privata plånboksfrågan. De rödgrönas regeringsplattform formulerar också tydligt att ett jämlikt samhälle förutsätter jämställdhet. Ett krafttag för kvinnolöner och arbetsmiljön för traditionella kvinnoyrken lyfts i regeringsplattformen. Varför en utökad individualisering av föräldraförsäkringen inte fick komma med här är svårt att förstå, eftersom fördelningen av det oavlönade arbetet i hemmet skapar olika förutsättningar för lönearbetet. Fördelningen av föräldraansvaret under småbarnstiden är vägledande för hur arbetet fördelas även under senare faser i livet. Det hade inte varit särskilt radikalt att även tillämpa strävan efter ett jämställt och jämlikt samhälle i den frågan. Men så gjordes väl bedömningen att det var det i alla fall.

De rödgröna regeringsplattformen fokuserar på barn och familjer, och framför allt på de som är socioekonomiskt förfördelade. Det är en omfördelningspolitik. Att satsa på verksamheter där alla barn finns gör att den socioekonomiska snedrekryteringen kan brytas. Att säkra kvalitén i förskolan och skolan och höja ambitionerna för kunskapsnivån är bra investeringar. Att införa maxtaxa på kulturskolan är en viktig markör, som visar att kultur är välfärd och att tillgängligheten måste vila på en rättvis grund.

Högskolan som under allt för lång tid har blåsts upp som en ballong utan att få mer pengar för att satsa på innehåll och kvalité kan förhoppningsvis känna av de blygsamma, men ändå så viktiga satsningarna på kvalité. Till skillnad från borgarna ser de rödgröna behovet av att inte bara höja studielånet utan också bidraget. En fördelningspolitisk satsning som inte kommer en dag för tidigt.

Regeringsplattformen svarar också på utrikespolitiska frågor. Med en rödgrön regering kommer det humanitära stödet i krisregioner öka, liksom biståndet. Att vara med och strida i väpnade konflikter kan inte vara vårt bidrag till en bättre värld. Bestämmelserna kring vapenexporten ska skärpas jämfört med dagens tillåtande regelverk.

Det blir tydligt att valet den 19 september handlar om solidaritet med välfärden i fokus kontra ökade klyftor där man lovar fulla privata plånböcker.

Sverige ska vara ett jämlikt land.

Naivt att tro att alla blir vinnare

2010-08-27T10:34:00.010+02:00

Grattis, landets studenter ...ni får låna mer.

Grattis, alla arbetslösa (läs McDonals)...sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar ska vara kvar. (Och den historisk höga ungdomsarbetslösheten också, för den pressar ju lönerna, men det talar vi inte om...)

Annika Creutzers snabbanalys av borgarnas valmanifest visar att alla är vinnare. Fantastiskt. Eller inte.

Bankernas privatekonomer är ett släkte för sig. Med sin yrkesproffessionella framtoning försöker de pedagogiskt förklara för folket hur bra allt blir. Problemet är att dessa privatekonomer ser privathushållen i ett vakuum, självständigt svävande långt bort från det offentliga samhället. Att medborgarna också drabbas av en fördelningspolitik som syftar till att plånböckerna blir allt fullare genom besparingar i välfärden finns inte med på deras karta.

Jobbskatteavdragen har ökat skillnaden i levnadsstandard mellan de som har och de som inte har jobb. Problemet är att moderaterna själva tror att de gör samhället bättre genom ökade klyftor. Riktigt förstår jag inte hur de tänker, men Jörgen Rundgren (M) gav mig något av en förklaring igår på debatten om Välfärdens villkor, arrangerad av Akademikerförbundet SSR. Han menar ungefär att skattesänkningar är en förebyggande insats som gör besparingar inom socialtjänsten, eftersom den överlägsna orsaken för bråk i hemmet är ekonomin.

Ok, jag förstår, jobbskatteavdragen är borgarnas bidrag till familjeharmonin. Välbemärkt till familjeharmonin i hem där det finns arbete. Harmoni och lycka är lika med privat konsumtion i Jörgen Rundgrens värld. Jag vill inte bestrida att det finns ett samband mellan inkomst och lycka, men lyckan ökar inte proportionellt till inkomsten. Däremot finns det ett samband mellan lycka i samhället och fördelningspolitik. Människor i rättvisa samhällen är lyckligare.

Frågade man barn om hela deras klass skulle bli lyckligare av att alla fick en kula glass eller några fyra kulor och andra fick inga alls, skulle normalt begåvade barn svara att det är bättre att fördela glasskulorna rättvist. Det blir liksom bättre stämning i barngruppen.

Jag undrar hur Jörgen skulle fördela glassen? Och hur många glasskulor börjar han må illa av?

Sverige förtjänar bättre högskolepolitik

2010-08-24T09:29:00.009+02:00

Det är nästan så man vill gråta över högskoleministerns människo- och kunskapssyn. Begåvade högskolestudenter från länder utanför EU ska få gratis utbildning (precis som svenska och EU-studenter får) MEN mot att de förpliktigar sig att jobba i Sverige i några år.

Det var inte förskräckligt många decennier sedan som Sverige inte alls var någon kunskapsnation. Istället åkte unga svenska talanger till Europa för att studera på de välrenomerade universiteten. Nu när Sverige kommit ikapp och snabbutbyggt högskolorna, så har man glömt bort att förutsättningarna för en sådan utveckling hämtades utanför Sveriges gränser. Just i det internationella utbyte av studenter och forskare sker en kunskapsspridning och ett större intellektuellt samtal än det nationella.

Sverige har under de senaste tiden haft ett underskott på läkarutbildningsplatser, trots att behovet av just den yrkeskategorin är mycket förutsägbart. Läkarutbildningen är en av de absolut dyraste utbildningarna. Svenska staten är för snål för att investera i kunskapen på det området, utan förlitar sig på ett läkaröverskott som produceras av andra länder. Här duger andra nationer som utbildar rätta kompetenser för att säkra den svenska välfärden. Men enligt Krantz har Sverige rätt att göra ägandeanspråk på de i Sverige utbildade studenterna. Väl bemärkt på de med icke-européisk bakgrund.

Krantz idé att lägga nationellt beslag på kunskap går helt emot universitetsvärldens grundtankar. Det som är en av de stora friheterna med universiteten är att studenterna och forskarna, till skillnad från näringslivet, äger sin kunskap. I näringslivets värld har företagen i regel patent och upphovsrätt, inte forskarna. Men Krantz vill hävda en nationell rättighet till kunskapen, någon slags upphovsrätt på utländska studenters kunskap som Sverige ska kunna göra anspråk på.

Krantz utspel om arbetstvång för icke-EU-studenter vittnar om en mycket märklig syn på kunskap och på universitet som institution, men ger också uttryck för en märklig feodalistisk människosyn som inte går ihop med tankar om individens frihet och fri rörlighet.

Jag undrar om Krantz innerst inne också skulle vilja kedja fast alla svenska teknologer. Och eftersom han är redan beredd på att ställa nationella anspråk på studenter och deras kunskap, så letar han kanske också efter en marknad där han kan bli av med humanistöverskottet.

Blod på Sveriges tillväxt

2010-08-23T07:12:00.008+02:00

Affärsliv rapporterar Jas Gripen affären blev en succé. Skattebetalarna fick tillbaka 2,6 gånger pengarna på insatt kapital. Tack vare utvecklingen av Jas Gripen har det skapats samhällsekonomiska mervärden.

Det var Moderaterna som bjöd in till seminarium i Norrköping för att lyssna, eller kanske snarare för att höra någon bekräfta deras hjärtefråga: tillväxt och skattesänkningar till varje pris. Fina jobb, fin tillväxt. Gunnar Eliasson, professor emeritus från KTH, som var inbjuden gäst menar att Sverige måste bli bättre på att kommersialisera nya produkter. Eliasson påpekar också att det tidigare varit fult att tjäna pengar, men det är något som nu förändras. Fredsmäklarnationen Sverige är inte tillräckligt duktig på att tjäna storkovan på krig.

Att kritisera vapenexporten är på sina håll som att svära i kyrkan. Flera av landets kommuner lever idag av vapenindustrin och det finns inga orter som jag önskar massarbetslöshet. Men att bygga ett samhälle på vapenexport är inte hållbart. Andra industriorter som t ex Norrköping har genomgått hårda omvandlingsfaser och med tiden rest sig ur sin ensidiga gammalindustriella struktur. Inget samhälle är beroende av vapenexport.

Vapenexport kan aldrig rättfärdigas med tillväxt och med att skattebetalarna har tjänat på det. Kunskap som svenska universitet skapar kan användas bättre än att kommersialisera krig och död.

"Svärd till plogbillar" kan kännas lite retro, men det är egentligen det det handlar om. För att få ett mänskligare hållbart samhälle måste vi modernisera och humanisera vår ekonomi och vår produktion. Vi måste ställa om samhället från att leva gott på vapenhandel och krig till att leva hållbart med förnybar energi, lokal producerat mat som ger mindre transporter. De areala näringarna har en central roll för att skapa ett hållbart samhälle. Att modernisera Sverige handlar inte om att polera på ytan, utan ett helhetsgrepp för svenskt näringsliv, som skapar gröna hållbara jobb.

Läs om MP:s politik för vapenexport och avrustning här.

Sabuni skämmer ut Sverige - igen

2010-08-18T14:13:00.009+02:00

Det är uppenbarligen aldrig integrationsministerns fel när integrationen misslyckas. Hela Sverige borde skämmas över Nyamko Sabuni, jämställdhets- och integrationsministern. Hennes lösning på att integrera nyanlända i det svenska samhället är lägre löner och att minska den lagstadgade föräldraledigheten för just den gruppen föräldrar. Föräldraledighet i Sverige omfattar högst 16 månader. Genomsnittet för kvinnor med flyktingbakgrund att integreras i samhället (läs "få ett jobb" i Sabunis värld) är nio till tio år. På vilket sätt en kortare föräldraledighet skulle minska tiden för att integreras undrar jag. Förslaget saknar dessutom helt och hållet ett barnperspektiv. Varför skulle just barn till nyanlända behöver sina föräldrar under kortare tid?Sabunis regering införde vårdnadsbidraget just med motiveringen att föräldrar ska kunna var hemma längre med sina barn, fast det var tidigt känt från norska studier att vårdnadsbidraget kan motverka integrationen. Men nu vill ministern göra skillnad mellan barn och barn.

Sabunis budskap är att barnen står i vägen för integrationen. Jag skulle helt och hållet vända på det och säga att barn är en utmärkt väg till integration, eftersom de genom förskolan och skolan finns i de samhällsbärande insitutionerna. Dessa kan bli broar till majoritetssamhällets kulturer och språk. Barn borde inte ses som hinder, utan som tillgång för föräldras integration. Det förutsätter dock ett konsekvent integrationsperspektiv i förskolans och skolans verksamhet, så som utökad allmän förskola. Varför barn till arbetslösa och föräldralediga inte får vara på förskolan mer än 15 timmar i veckan har jag aldrig förstått. Den svenska förskolan har ett utpräglat lärande- och demokratiuppdrag, varför en bestraffning av redan marginaliserade gruppers barn helt enkelt är fel.

Förslaget om lägre löner och förkortad föräldraledighet för nyanlända är inte bara diskriminerande utan visar också återigen på att set är bara med piskor Nyamko Sabunis Folkparti vill bedriva politik.

Folkpartiet har gjort det igen

2010-08-16T14:56:00.004+02:00

Folkpartiet har gjort det igen. Blandat ihop inlärning med bedömning, lanserat enkla recept för integration med hjälp av piskan. Folkpartiet kör uppenbarligen en repris från förra valet, krav på språktest ska skapa integration. Ska man nu tacka Folkpartiet för att ha offrat sig för att få över integrationsskeptiker och xenofober så att SD hamnar under riksdagsspärren? Jag vill nästa hoppas att det är det som är deras agenda.

Debattinlägget om språktest från Gulan Avci (FP) och Nina Larsson (FP) visar att kunskapssynen som Folkpartiet har är så nära en flumpedagogik man kan komma. Fokus på bedömning istället för lärandet.

Jag delar helt och hållet Avcis och Larsson syn på att språkkunskaper är vägen till ett aktivt medborgarskap. Men vägen till språket går knappast via tvång.

Jag hade aldrig kunnat vara så samhällsengagerad som jag är nu om jag inte hade fått möjlighet att lära mig språket. Jag har inte lärt mig svenska med krav utifrån och språktest utan genom sociala kontakter och bra lärare, mycket uppmuntran och intresse från andra för min bakgrund. Jag skulle önska att fler som kommer till Sverige fick samma bemötande som jag. Då skulle man komma långt med integrationen.

Läs också mina tidigare inlägg om Folkpartiets kunskapssyn, språkkrav och integration.

Säljer mitt namn till högstbjudande

2010-08-13T23:41:00.009+02:00

Utförsäljning av offentliga verksamheter har skapat en hel del debatter inte minst nu under valrörelsen. Utförsäljning av bolag och välfärd diskuteras flitigt i bloggosfären och på debattsidorna.

Här i lokalblaskorna kan man för tillfället läsa om Vita Hästens önskan om att sälja namnet på den kommunägda Himmelstalundshallen. Alltransport är en het köpare. Att klubbar lider av ständig brist på pengar är inget nytt och jag förstår att läget kan vara kärvt emellanåt. Kultur- och fritidsnämndens budget har fått stå för mycket av kommunens sparkrav, vilket gjorde att föreningarna drabbades i första hand. Det är ingen utveckling som någon politiker har önskat. Det är jag helt säkert på. Däremot finns det olika tankar om prioritering. Jag skulle inte påstå att en förening behöver vara extrafräck när den vill sälja namnet på hallen som den hyr, snarare desperat. Visserligen får de flesta föreningar inte samma idéer, men det är inte det som är min poäng.

Problemet som jag ser är att idéer om att sälja ut namn på offentliga institutioner är ett tecken på det politiska klimatet som rättfärdigar att en allt mindre andel av BNP:n går till den offentliga sektorn. Utvecklingen som vi skådat de senaste årtionden har inneburit ekonomisk tillväxt med en ständigt ökning av välstånd, fullare plånböcker hos privathushållen samtidigt som den offentliga sektorn har fått spara mera.

Jag har tidigare skrivit inlägg om vad som kan hända och vad som redan hänt när hur kultur- och fritidssektorn tvingas sälja sig för att uppräthålla en någorlunda standard. Det blir liksom en ond cirkel, mindre bidrag tvingar fram aktörer att söka sig till sponsorer. Fler sponsorer kan ge sken av att marknaden likaväl kan stötta kultur- och fritidslivet, vilket ger stöd åt de som nedprioriterar kultur- och fritidssatsningar i den kommunala budgeten. Att åskådarsporter är de som skulle vara de stora vinnarna i en sådan finansiering är lätt att räkna ut, likaväl som det är lätt att räkna ut att dessa sporter med några få undantag är mansdominerade. Snedfördelningen av resurser till idrott- och fritid utifrån ett genusperspektiv är redan ett faktum och skulle öka ännu mera om kultur- och fritidsverksamheternas finansiering lämnas i ännu större utsträckning till sponsorer.

Att sälja ut namnet kan verka harmlöst. Innehållet lär inte påverkas i någon större utsträckning kan man hoppas. Andä ser jag det som ett fattigdomstecken för samhället. Jag vill inte ha ett samhälle där medborgarna vandrar mellan företagsnamn och där stadskartor och talspråket infiltreras av sponsorer. Vad blir det härnäst? Ska vi sälja namn på gator och torg, kanske namn på skolor och varför inte också rådhuset? Då kanske vi kan träffas på NT-biblioteket snart och gå och fika på Lundbergska torget. Parkerna i stan heter Billerudsparken och Agroetanolparken. Man kan vänja sig vid nästan allt.

Kollektivförpackning för bilvänligt budskap

2010-08-12T16:23:00.007+02:00

Alliansen i Norrköping gjorde häromdagen ett kollektivtrafikutspel som gick ut på att de ville skapa särskilda bussfiler vid infarten i stan. Det är klart att man når många väljare genom att tala sig varmt för kollektivtrafiken. Det är kul att det nu också landat hos Alliansen. Kollektivtrafik, det ligger liksom i tiden tänkte de väl.

Som så ofta när det gäller Alliansens budskap tål den att granskas en gång extra. Vaddå särskilda bussfiler? Det som Alliansen vill skapa är en extra bilfil. Men det låter liksom lite bättre, lite mera modernt med bussfil. Engagemanget i kollektivtrafikfrågan bottnar nämligen i en utpräglad konflikträdsla och ett äkta engagemang för bilisterna. Bilisterna får helt enkelt inte störas av kollektivtrafiken. Det som Allianspartierna i Norrköping inte talar om är varifrån de vill ta utrymme för en extra fil, nämligen från gångtrafikanter och cyklister, de hållbara trafikslagen. Jag har tidigare skrivit om trafikmobbning i samhällsplaneringen.

Förutom att dubbla filer vid infarterna till stan överhuvudtaget inte skulle bota problemet med flaskhalserna, utan snarare förvärra dem genom att öka hela trafikmängden genom stan, skulle deras förslag innebära mer buller och avgaser. Det går inte ihop med visionen om en attraktiv stad.

Alliansen i Norrköping vill ge bilarna företräde på bekostnad av gångtrafikanter och cyklister och förpackar sitt budskap i argument som ska låta de framstå vara på kollektivtrafikens sida. Det som de inte berättar är att de vill ta bort dagens prioriteringarna för de olika trafikslagen i stan, där gång och cykel och kollektivtrafik idag är prioriterade.

För att spinna vidare på KD:s djurtema är detta ytterligare ett exempel på Alliansens fenomenala men numera välkända strategi: att gömma sig i fårakläder.

Tack, Göran Hägglund, you made my day!

2010-08-10T16:28:00.008+02:00

Ja, kristdemokraterna verkar ta det där med livet efter döden bokstavligt, för nu har de avrättat sig själv. Senast de visade på sin bokstavliga tro var när de köpte "Verklighetens folk", alltså rätten till begreppet. De trodde nog att verklighetens väljarkår skulle automatiskt följa med på köpet.

Kristdemokraternas valkampanj spelar på välkända djurmetaforer, enligt deras hemsida. Göran Hägglund, som för övrigt har en nästan kuslig likhet med Daniel Westling i profil, är utvald som djurens motsats. Han är den mänskligaste människan. Jag har väldigt svårt för att använda djur och tillskriver dem mänskliga egenskaper. Han står öga mot öga med buffeln, med strutsen och med hyenan. Först trodde jag att det var en anspelning på de rödgröna, men efter noggrann läsning av deras förklarande text blev det tydligt: djuren på deras valaffischer är deras allianspartner moderaterna, centern och folkpartiet. Jag förstår att det kan vara olämpligt att ha sina alliansbröder och -systrar med på valaffischerna.

Giljotinens vassa bila under deras självavrättningsceremoni var ändå följande valaffisch:

Tack Göran Hägglund, you made my day! Tydligare kan det inte bli. Nu vinner vi valet.

Vattenfall: Hej, jag heter Kalle Kärna!

2010-08-07T20:02:00.010+02:00

OBS! All lek sker på egen risk, bara så ni vet i Oskarshamn och Forsmark.

Ett djurparksbesök verkar vara ett obligatorium för varje medelklassfamilj i Östra Götaland. Så var det dags för min familj idag. Jag vet naturligtvis att Kolmårdens djurpark drivs av ett aktiebolag och som dessutom har en hel rad sponsorer. Redan vid ingången vet man att ICA, Volkswagen, Trygg Hansa och Vattenfall räddar de utrotningshotade djuren. Budskapet upprepas överallt och gärna med exponering av logotyperna från de goda sponsorerna.

Det är verkligen inget nytt att Kolmården sponsras av storföretagen. Det jag såg idag överskred dock min toleransgräns. Nära hägnet där barnen får klappa djur fanns en energistig som Kalle Kärna bjöd in till. Något som man skulle kunna kalla för kottebana i mindre format. Vattenfall hade en gigantisk utställning, där ungarna fick läsa om Vattenfalls miljövänliga energisatsningar: kärnkraft (!), vind och vatten.

Jag är kritisk till kultursponsring överhuvudtaget (ja, det kulturmoms på inträdesbiljett). Men när gränserna suddas ut mellan kulturanordnaren och sponsorn är måttet rågat. Att Vattenfall utnämner sig själv som läromästare för hur bra el framställs och att djurparken säljer sina besökare till Vattenfall på det viset är motbjudande. Vattenfalls penetranta sätt att kommunicera med barn är ett tydligt exempel för barnriktad reklam som inte ska finnas. Jag har vid tidigare tillfälle skrivit om hur företag förpackar sin propaganda i pseudo-läromaterial, t ex Volvia, Volvos försäkringsbolag, som informerar om trafiksäkerhet i landets skolor och förskolor.

Mellan 1997 och 2006 sålde Norrköpings kommun bit för bit sina andelar i djurparken. Sedan dess har kommersialiseringen ökat och har idag nått en nivå som överstiger gränsen för vad jag vill se på min fritid. Jag ser en fara i hur mer och mer av kulturen överlåts till marknaden helt och hållet eller hur man, till exempel i kulturutredningen, framhåller företag som en självklar sponsor för kultur. Även om detta har jag bloggat tidigare. Hur högt värderar man egentligen kultur- och fritid om man tycker att marknaden lika bra kan betala för att den finns tillgänglig genom sponsringsavtal? När kultur- och fritidsbudgeten nu har nått dessa låga nivåer kommer vi att behöva vänja oss vid att inte bara se reklam för fossilenergi utan också räkna med att det är därifrån barnen får sin kunskap om energipolitik.

Lägre biljettpriser för kollektivtrafiken - helt rätt

2010-08-05T17:39:00.008+02:00

Sossarna i Stockholm vill ha lägre biljettpriser för kollektivtrafiken. Helt rätt. Ingen ska välja bil framför kollektivtrafik av snålhet. Kollektivtrafik ska ha en bred tillgänglighet och alltid vara det billigaste alternativet, bortsett från gång- och cykeltrafik.

Förslaget om att slopa avgifterna för barn under 12 år är särskilt bra. Dels för att fostra framtida kollektivtrafikresenärer, dels för att det inte ska vara dyrare för familjer med flera barn att åka kollektiv än att ta bilen. Jag undrar överhuvudtaget hur man gör i praktiken med 10-åringar som plankar? Antagligen ingenting. Däremot har jag hört om barn som inte fick åka med bussen och fick stå i kylan för att de inte hade pengar. Gratis kollektivtrafik för barn är mycket förnuftigt.

En annan smart idé är att ge större utrymme för barnvagnar. Många nyblivna föräldrar som klarat sig bra utan bil tidigare blir bilister helt plötsligt när barnen föds. Det ska inte behöva vara så. Själv körde jag barnvagn i Stockholm under ett halvår innan jag blev grönvågare i några år. Då fick jag bekannta mig med tunnelbanornas hissar i hela stan. Ingen trevlig upplevelse direkt. (Undrar om alla hissar som inte funkade också luktade kiss eller om det bara var de som funkade?)

Kollektivtrafiken måste vara pålitlig och attraktiv och finnas där och när folk behöver den. Den ska alltid vara det självklara alternativet när avståndet är för långt för att gå eller cykla.

Svenske Folkepartiet visar sin mest liberala sida

2010-08-04T11:13:00.011+02:00

När det närmar sig valet spelar Folkpartiet sina två populitiska kort: Hårdare tag i skolan och stramare invandringspolitik. Vid förra valet var det mobiltelefonkonfiskering och språktest. Nu är det skolkbetyg och slöja, alltså detaljer som man går till val på.

Heltäckande slöja förekommer antagligen en handfull gånger i vårt avlånga land. Folkpartiet visar sig helt enkelt från sin mest liberala sida. Mönstret i Folkpartiets politik är att man angriper symtomen på ett problem, som i skolkfrågan, eller marknadsför sällsynta fenomen som verkliga problem, som heltäckande slöja. Budskapet i deras politik är enkelt: "allt var bättre förr".

Miljöpartiet bygger sin politik på de stora frågorna, som hur vi får planeten och dess artrikedom att överleva överhuvudtaget, hur vi skapar förutsättningar för människor att leva ett värdigt liv, hur vi fördelar resurserna så att kan skapa ett jämlikt samhälle och hur vi hushåller för för att vi inte ska lägga över notan på kommande generationer. Vår politik syftar framåt utan att vara historielös.

Folkpartiet och Miljöpartiet är två partier som går åt var sitt håll, det ena bakåt och det andra framåt. Partierna har uppenbarligen olika frågor och siktar in sig på väljargrupper med olika horizont. Det gör det enklare att rösta på valdagen.

Läs även: Jinge (V), Sandra Grosse (PP), Lasse Strömberg (V) om folkpartiets polpulistiska utspel.

Biståndshjälp istället för soldater

2010-08-02T09:15:00.005+02:00

Det finns tydliga skiljelinjer partierna emellan när det gäller synen på krig och fred. Synen på vilka strategier kan bidra till att bäst skapa fred och ett hållbart samhälle. Miljöpartiet vill öka bistånd till de fattiga länderna. Miljöpartiet vill dra tillbaka styrkorna ur Afghanistan. Alliansen vill öka den militära närvaron.

Företrädare för Alliansen med Tolgfors i spetsen skriver i en debattartikel i DN att de gärna ser fler svenska soldater i Afghanistan under kommande mandatperioden. Man paketerar motiveringen för en större insatsstyrka i ord som "solidaritet" och "demokratiska värderingar".

Miljöpartiet har varit tydligt i sin linje. Bodil Ceballos har tidigare skrivit
"Det är uppenbart att det inte går att bevara freden och bygga landet samtidigt som USA och delar av Isafstyrkan för krig i landets södra och östra delar." Demokratiarbetet i militäruniformer har inte lyckats, ändå vill man inte ändra strategin.

Afghanistan behöver hjälp att bygga upp en demokrati och en ekonomi, inte flera svenska soldater. Militära insatserna kostar ofantligt mycket pengar, pengar som från början kunnat användas för att på ett civilt sätt demokratisera landet. Uppgiften är allt annat än enkelt, men flera svenska soldater kan aldrig vara vårt bidrag till lösningen. Jag hoppas att vi kan skapa en ny fredsrörelse i dessa tider.

Valet i september handlar om också om synen på krig och fred. Och det gör det enklare att rösta.

Notan för borgarnas klasspolitik blir dyr för kommunerna

2010-07-31T17:05:00.009+02:00

Efter fyra år med en borgerlig regering har klyftorna i samhället ökat. Skattesänkningarna har gynnat mest de som har välbetalda jobb. De som står utan förvärvsarbetet har fått det ekonomiskt sämre. Nedskärningarna inom välfärden har bekostat skattesänkningarna. Klassisk klasspolitik.

Följden av 90-talets nedskärningspolitik kom med en viss fördröjning. Det är först nu som vi ser omfattningen av den. Det är en hel generation av barn som har fått betala genom en sämre barnomsorg och skola. Antagligen har vi inte sett slutet på det. Gustav Fridolin tillägnar sin bok ”Blåsta” hela den generationen som fått betala för en kortsiktig välfärdspolitik.

Det finns en risk för att vi ser denna utveckling i repris. Sysselsättningsgraden har minskat sedan högern tog över makten. Littorins arbetslinje handlade om att försämra för de som inte har jobb, inte att få flera i sysselsättning. Att skära ned för kommuner och landsting när ekonomin är besvärlig och sysselsättningsgraden är låg är en dubbel bestraffning. Dels minskar skatteintäkterna, dels ökar försörjningsstödet och behov av arbetsmarknadsåtgärder som belastar kommunens ekonomi. En ansvarsfull välfärdsekonomi handlar om att dämpa effekter på ekonomiska kriser, inte försämra dessa genom skattesänkningar och nedskärningar.

Problemen för barn som inte får det stöd de behöver i skolan syns inte omedelbart, utan kommer märkas först om några år. Minskande nyckeltal inom förskolan och en större arbetsbelastning inom vården kommer att resultera i fler förslitningsskador hos personalen.

Miljöpartiet vill driva en politik som tar hänsyn till de kommande generationer. Det handlar om solidaritet. De kommande generationerna ska inte behöva betala våra skulder och drabbas av effekterna som en borgerlig politik orsaker. Vi behöver ha fler händer i välfärden för ett socialt hållbart samhälle. Det måste vi ha råd med.

Tidigare har jag skrivit om välfärd här, här och här.

Läs gärna Mats Monsen, som skriver mycket bra om varför välfärd är en prioriterad fråga för oss gröna och som i övrigt nog skriver de mest genomtänkta blogginläggen jag vet.

Vi vill ha den bästa välfärden

2010-07-30T20:35:00.007+02:00

Igår presenterade den rödgröna koalitionen i Norrköping gemensamma punkter för välfärdspolitiken i vår kommun. Debattartiklen nedan publicerades i NT igår, men eftersom NT inte publicerar debattartiklar på nätet kommer den här:

Fler händer i välfärden.

Det har gått fyra år sedan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet fick Norrköpingbornas förtroende att leda kommunen. Vi presenterade nyligen våra rödgröna framgångar och är överens om att vi kommit en bra bit på väg. Men vi vet också att vi måste fortsätta utveckla kommunen. Vi rödgröna vill fortsätta arbeta för ett Norrköping som håller ihop, en stad där alla kan känna sig som vinnare. På valdagen står vår rödgröna politik för fler jobb och bättre välfärd mot den borgerliga politiken för ökade klyftor.

Vi kan idag se resultatet av fyra år med borgerlig regering. I dag är 450 000 människor arbetslösa. Utanförskapet, som regeringen numera talar tyst om, har ökat med 70 000 personer. I Norrköping har vi 11,5 % arbetslöshet trots våra rödgröna satsningar som särskilt varit riktade mot ungdomsarbetslösheten.
Högern försämringar av a-kassa och sjukförsäkringar har urholkat kommunernas ekonomi. Försörjningsstödet (socialbidragen) har ökat kraftigt eftersom människor tvingats lämna försäkringssystemen. Samtidigt har regeringen minskat det statliga stödet till kommunerna. Det har blivit mindre pengar till kommunal välfärd. Regeringen prioriterar skattesänkningar, främst för de rika, istället för välfärden. Trots detta har vi rödgröna i Norrköping hittills lyckats undvika att säga upp fast anställda undersköterskor, förskollärare och lärare.

Den rödgröna välfärdspolitiken för framtiden kan sammanfattas i tre punkter. Den första och viktigaste handlar om fler händer i välfärden. En rödgrön regering kommer att satsa på upp till 15 000 nya välfärdsjobb. Det innebär ungefär 150 i Norrköping. Det betyder tryggare vård och omsorg för äldre, mindre barngrupper i barnomsorgen och fler utbildade lärare.

För det andra står vi rödgröna för en vassare personalpolitik. Det ska vara attraktivt att arbeta inom vår gemensamma välfärd. Vi vill satsa ännu mer på fortbildning, kompetensutveckling och personalinflytande. Den pågående generationsväxlingen kan dessutom via traineeprogram ge unga människor nya karriärmöjligheter inom välfärden.

För det tredje vill vi rödgröna ha ökad mångfald och valfrihet inom välfärden. Det betyder att vi vill matcha personalen mot brukarnas behov och öka brukarnas delaktighet och inflytande . Inom de för oss prioriterade områdena äldreomsorg och barnomsorg är det till exempel särskilt viktigt att det finns tvåspråkig personal med kulturkompetens som kan möta våra invandrares behov.

Kerstin Hildebrand (V), kommunalråd
Olof Johansson (S), kommunalrådskandidat
Stefan Arrelid (MP), kommunalråd och språkrör
Friederike Gerlach (MP), språkrör

Alliansens miljöpolitik är inte trovärdig

2010-07-28T08:29:00.004+02:00

Alliansen har under de fyra åren vid makten misslyckats att följa varken de nationella miljömålen eller sina egna. När DN försöker att ge en nyanserad bild av alliansens miljöpolitik blandar man smått med stort. Att man numera bara kan köpa tvättmedel med fosfat skrivs på pluskontot för uppfyllda löften. Att ha brutit mot kärnkraftsöverenskommelsen på minuskontot. Alliansens miljöpolitik har varit präglad av konflikträdsla och oviljan att ta ansvar för kommande generationer.

När Carlgren nu talar om att vara föregångsland luktar det lite illa. Att vara föregångsland med höga klimatmål och effektivt klimatbistånd låter väl bra, men det är ett sätt att exportera miljöansvaret. Jag har tidigare skrivit om hur regeringen gärna skryter med att ha sänkt det svenska koldioxidutsläppet. Problemet är att den mäter produktionens koldioxidutsläpp, inte konsumtionens. Det är således inte Alliansens förtjänst att koldioxidutsläppet just ovanför Sveriges yta har minskat något, utan den obalansen i de globala produktionsvillkoren, arbetsmiljöbestämmelserna och lönenivåerna har lett till att energianvändningen och utsläppen har ökat på andra sidan jordklotet.

Att bygga sin politik på tillväxtekonomi med ökad konsumtion och där varje energieffektivisering tas ut i ökad energiförbrukning, att exportera miljöproblem och sedan betala så generöst lite klimatbistånd, samtidigt som man inte lyckas att lagstifta för att säkra den biologiska mångfalden hemma är inte att vara ett föregångsland. Det handlar om att bryta mönster. Det handlar om att ställa om till ett transportsnålt samhälle och drastiskt minska varukonsumtionen.

Javisst, jag ställer upp

2010-07-27T12:41:00.004+02:00

Folkbladet skriver om att MP Norrköping har flera möjliga kommunalrådskandidater och jag är en av dem. Ja, det stämmer. Om vi tillsammans med S och V får fortsatt förtroende för den kommande mandatperioden ställer jag upp. Det är medlemsmötet efter valet som sedan fattar beslut om samtliga kommunalpolitiska uppdrag. Så i nuläget finns det inte så mycket mera att säga om den saken. Nu gäller det att köra en schysst valrörelse där vi når ut med vårt budskap till väljarna.

Om någon undrar vilka frågor som ligger mig närmast vid hjärtat kan ta en titt på blogginläggen som jag har skrivit de senaste månaderna. Välfärd, fördelningspolitik, jämställdhet och samhällsplanering är områden som återkommer ofta och som jag vill engagera mig särskilt i.

Istället för att driva en personvalskampanj vill jag lägga all kraft på att göra miljöpartiet i Norrköping synligt och föra ut vårt budskap om Norrköping som en grön kommun, med hög tillgänglighet, minskande sociala klyftor och bra livskvalité för alla åldrar.

Säkert kommer inslaget av personval att öka, liksom intresset för personer som kandiderar, eftersom politiken också har förändrats. Skillnaderna partierna emellan kan ibland tyckas vara väldigt små, varför personerna bakom partierna blir desto viktigare. Jag ställer upp som kommunalrådskandidat i en rödgrön kommunledning, eftersom jag har mycket att tillföra. Jag har idéer, ett genuint intresse och drivkraften för att förändra kommunen till en ännu bättre plats att leva i.

Desperat högskolepolitik en följd av misslyckad skolpolitik

2010-07-26T08:35:00.008+02:00

Högskolepolitiken har på sistone skapat en hel del debatter. Regeringens linje är tydlig. Högskoleutbildningen ska effektiviseras vilket i deras värld betyder en stramare utbildning med tre-terminssystem som resulterar i en drös med 21-åringar med BA-examen.

Regeringens reformer i högskolepolitiken börjar i fel ända. Problemet är inte att högskolan ger för mycket plats till reflexion och den akademiska mognadsprocessen hos den enskilde studenten, utan att det är snarare så att det är för låg kvalité i många av högskolans ämnen och program. Samhällsvetenskap och humaniora har överlag mycket lite undervisning. Reflexion och akademisk mognad kommer ibland aldrig igång. Systemet hur högskolorna får betalt för den undervisningen de utför (håpar, helårsprestationer, antalet studenter som får godkänt) uppmuntrar inte heller direkt till kvalitetshöjning och högre krav i undervisning. Jag har undervisat på universitetet nu i sju år och håller med om att utbildningarna på sina håll är ineffektiva. Men lösningen är inte att förkorta utbildningen utan att fylla den med kvalité.

Högskolan får numera också desperat lösa problem som skolpolitiken har skapat. Man löser detta rätt så klumpigt genom att diskvalificera äldre sökande. Men roten till problemet är de senare årens utveckling av skolpolitiken. Att införa meritopäng för att underlätta urvalet till eftertraktade högskoleutbildningar är en följd av en ogenomtänkt valfrihet.

För det första har man breddat gymnasieutbildning för att den ska passa alla. Jobbiga ämnen kan väljas bort. Färre mattekurser och B-språk bara om man vill. För alla ska få högskolekompetens. Jag finns också med på ett hörn i gymnasiet som undervisande lärare i modersmål och tappade hakan när en av eleverna i slutet av skolåret kom till mig sa: "Om jag inte får MVG av dig byter jag till xx, där får alla MVG". Smart elev, det kallas för strävan efter vinstmaximering. Men eleven fick ändå inte högsta betyg av mig.

För det andra har överetableringen av friskolorna skapat en osund konkurrens. De som tror att skolbetyg är ett mått på kunskap, pekar gärna på friskolornas förtjänster. Eleverna på friskolorna har bättre betyg och har - hör och häpna - dessutom gjort att även kommunala skolor har blivit bättre. Ja, de har också delat ut bättre betyg. Bra betyg har blivit lockbete både för friskolor och kommunala skolor. När man mäter skolans kvalité och lärarnas kompetens i hur bra betyg eleverna får, är det inte konstigt att det skett en betygsinflation.

Några lärarkompisar till mig, både på friskolor och kommunala skolor, vittnar om att betyg de delar ut till sina elever är del av underlaget i deras lönesamtal med cheferna, liksom elevernas omdömen om lärarna. Inte svårt att gissa vilka lärare som är omtyckta.

Mellan 1997 och 2007 har antalet av gymnasieelever som går ut med högsta betyg ökat med faktor 28. Om betyg skulle vara ett intyg på kunskap skulle det vara glädjande. Jag tror verkligen att alla gymnasieelever som gått ut med högsta betyg har kämpat på ordentligt, men många har också blivit lurade. Förstaterminsstudenter på universitetet uppvisar tyvärr sämre kunskaper år efter år.

Högskoleministerns desperata utryckning med nya antagningsregler och förkortad utbildning är ett resultat av en osammanhängande utbildningspolitik i Sverige där man fortfarande inte kommit fram till hur kvalité egentligen ska mätas.

Här måste jag verkligen tipsa om Helena von Schantz' inlägg om skolan, avakademiseringen och betyg. Hon sätter fingret verkligen mitt i prick.
Läs även Huddingeperspektivet som skriver om regeringens nya antagningsregler.

När stadsnära naturmiljöer offras för löften om "nya" jobb

2010-07-25T10:48:00.016+02:00

Ingelsta i utkanten av Norrköpings tätort var ett område med fina ekbackar och höga naturmiljövärden. Numera är Ingelsta en agglomeration av externa köpcentra, byggvaruhus, möbelkedjor, gigantiska parkeringsplatser och ett vägnät som möter konsumenternas behov. Och däremellan ligger mindre öar av skyddade ekbackar.

Sammanhängande områden av naturmiljöer är viktiga för att bevara den biologiska mångfalden med sälsynta arter. När deras naturliga vägar blir kapade riskeras deras fortsatta bestånd. Naturöarna mitt bland konsumtionstemplen omges nu av ett ständigt susande från biltrafiken och är definitivt inget attraktivt rekreationsområde för stadens invånare.

Aktuell i riksmedia är Ekoparken i Stockholm. Stockholm är unik på det sättet att ett sammanhängande band av ekoparker är integrerad i storstaden. Även här vill kommersiella intressen förminska stadsnära naturmiljövärden.

Ingelsta ska växa har det beslutats. Butiksfilialer etableras, fast några har redan stängt igen. NT berättar att nyetableringar av Max och Pizza Hut på Ingelsta skapar 65 nya arbetsplatser. Jag är alltid lika förvånad över hur köpcenterlobbyister lyckas skapa sådana rubriker. Faktum är att varje krona bara kan spenderas en gång och att människor inte börjar äta två middagar, bara för att en ny Max-filial har öppnats några kilometer utanför tätorten. Nyetableringar utanför stan förflyttar kommersen några kilometer, liksom människors mötesplatser.

Det är en chimär att externa köpcentra skapar arbeten. Det är ett sätt att lura ansvariga politiker att låta kommersiella intressen väga tyngre än miljöintressen. Allt är en fråga om på vilket geografiskt område man räknar de nya arbetsplatser. Om ens mentala horisont tar slut vid kommungränsen kan man måhända lyckas med att räkna några nytillkomna arbetsplatser. Trots att det finns mycket kunskap hur externa köpcentra påverkar samhällen negativt vad gäller resursanvändning och segregationen av stadens funktioner fortsätter Sveriges kommuner att planera efter den föråldrade amerikanska modellen.

Hållbart jordbruk för framtiden och vansinnigt god glass

2010-07-20T14:48:00.008+02:00

Igår var Stefan Arrelid och jag på studiebesök på Sänkdalens gård på Vikbolandet. Sänkdalens gård drivs sedan början av 1970-talet som ekologisk gård med möjlkproduktion. Sänkdalen är känd för den gårdsproducerade rapsoljan och numera också för sin vansinnigt goda glass. Ekologiskt så klart. Glassen tillverkas av gårdens mjölk här i Norrköping. GB:s glass tillverkas i södra Europa och forslas hit med kyltransporter på motorvägarna.

Det är spännande att prata jordbrukspolitik med lantbrukare och det finns en medvetenhet om att det är landsbygden som kommer att skapa förutsättningar för det hållbara samhället i framtiden. Energigrödor och biogas kommer spelar en allt större roll för framtidens energiförsörjning. Både lokalt producerade och ekologiska varor efterfrågas i allt större utsträckning. Jag är övertygad om att det inte bara är en modetrend, utan en nödvändighet för att ställa om till ett transportsnålt samhälle. Kommunen som enskilt största upphandlare spelar en viktig roll när omställningen ska göras.

Lantbrukarna förvaltar det viktigaste vi har. Våra jordar som ger förutsättningar för vår föda. De spelar en viktig roll för hur den biologiska mångfalden ser ut i framtiden och om vi har rena vattendrag och en levande Österjön.

Sänkdalens gård har planer att bygga en större glassfabrik i anslutning till gården. Ett utmärkt förslag som skapar arbetsplatser på landet. En levande landsbygd som försörjer staden är nyckeln till ett hållbart samhälle.

Bilisten som norm - om trafikmobbning i stadsplaneringen

2010-07-19T08:30:00.008+02:00

Cyklister och gångtrafikanter borde ha högsta prioritet i samhällsplaneringen. Idag prioriteras flödet på bilvägarna alltid före flödet på cykelvägar eller bekvämligheten och säkerheten på gångbanor. Trafikmobbning börjar redan i budgetarbetet. Cykelvägsbudgeten är löjligt liten jämfört med bilvägarnas. Som exempel kan också nämnas att subventionen som lämnas till Norrköpings flygplats varje år motsvarar ungefär den summan som Norrköpings kommun lagt ned på cykelvägar under hela den gångna mandatperioden. Allt handlar om prioritering.

Sommaren är säsongen för uteserveringar. Det är ett ytterst trevligt inslag i stadsbilden och ökar antalet mötesplatser för människor. Jag är i princip odelat positiv till uteserveringar, men tycker att det är märkligt att det enbart är gångtrafikanter och cyklister som får maka på sig. Biltrafiken får flöda fritt. Norrköpingsexempel på det är S:t Persgatan (utanför Munken) eller Gamla Rådstugugatan (utanför Black Lion Inn) m fl. Stadens smala trottoarer borde breddas för att ge plats åt både uteserveringar och gångtrafikanter. Att fördela ytor i det offentliga rummet handlar både om rättvisa och tillgänglighet, men också om en attraktiv och modern stad där bilen måste få en underordnad ställning.

I en hållbar stadsutveckling borde cykelvägar prioriteras både i planeringen och underhåll, så att det inte uppstår sidbyten eller cykelvägen plötsligen tar slut eller cykelvägen blir lagringsplats för snömassor eller grus på vintern.

Den urbana utglesning med externa köpcentra och nya villaområden på tätortsnära åkermarker tvingar fram en samhällsplanering där trafikanten blir motorist. Kritiken mot externa köpcentra bemöts ofta med: "men det går även bussar dit". Då har man inte förstått problemet. Problemet är spridningen av stadens funktioner som skapar ett ökat transportberoende och en segregerad stad. Inget köpcentrum planeras för bussresenärer, bussen får vara ett komplement. Motorvägar, avfarter och parkeringar som byggs i samband med externa köpcentra byggs åt medborgaren som konsument och som bilist.

Planeringen av hållbara städer kan aldrig överlåtas till marknadskrafterna, eftersom marknaden inte tänker långsiktigt. Några år är en evighet i den moderna kapitalismen. Det är oansvarigt att kommuner säljer åkermark till kortsiktiga intressen och därmed binder upp resurser och ytor för en ohållbar stadsplanering för framtiden.

Miljöpartiet vill ta ansvar även för kommande generationer, som inte ska behöva ta över städer planerade med bilisten som norm, genom att stoppa en exploatering av mark för externa köpcentra under fem års tid.

När medborgaren degraderas till konsument

2010-07-18T23:12:00.008+02:00

Jag är känslig för reklam på offentliga platser, antagligen överkänslig för jag påverkas negativt. Jag tycker att reklampelare på gator och busshållplatser stör min vardag och snor en del av rummet vi medborgare äger gemensamt. Reklampelare är som fantasilöst klotter eller värre. De degraderar medborgarna dessutom till konsumenter. Ändå är det få som ifrågasätter vem som äger rätt att gestalta det offentliga rummet. JCDecaux äger tyvärr alldeles för mycket av den rätten. När det offentliga rummet krymper på grund av överplanering av stadsmiljöer är det desto viktigare att det blir en fredad zon från kommersiella inslag.

Det spelar egentligen inte så stor roll om det är reklam för trisslotter, billiga kläder eller den senaste idiotiska folklånkampanjen, på något sätt känner jag mig hånad av beslutsfattarna att de så enkelt lämnar ut sina medborgare för en billig peng. Ska kommunerna hyra ut hela staden till JCDecaux? Rent, snyggt, grönt, lugnt, tryggt och tillgängligt är idealen för den attraktiva hållbara staden, men i en hållbar stadsutveckling borde målet också vara en minimal kommersialisering av det offentliga rummet.

Överkänslighet mot reklam är förvisso inget funktionshinder, men det av reklam nedklottrade offentliga rummet hindrar medborgarnas funktioner, som att tänka fritt och att känna sig delaktig i sin närmiljö.

Jag vill också passa på att visa min uppskattning för Östgötatrafiken som lämnar sina resenärer i fred. Ingen reklam på bussar och pendeltåg. Det är så det ska vara!

Ny borgerlig familjepolitik i idéstadiet

2010-07-17T08:05:00.010+02:00

Jag befinner mig i Berlin just nu och en titt på nyheterna på vardera sidan av Östersjön bekräftar det som jag brukar säga: I Sverige är alla partier socialdemokrater. Nja, i alla fall från ett tyskt perspektiv. Tysklands familjepolitik verkar ligga ljusår ifrån den svenska. Här finns det de som försvarar änkepension och sambeskattning till sista blodsdroppen. Som del i det enorma sparpaketet för att bemästra Euro-krisen ska ersättningsnivån för föräldralediga minskas, liksom andra delar inom välfärdssektorn bantas.

Man skulle kunna se det som att det är enklare att rösta i Tyskland. De politiska ideologierna är inte lika paketerade i socialdemokratiskt rött skimrande sidenpapper som det är fallet i Sverige. På något sätt ställer samtliga svenska riksdagspartier också upp på en gemensam finansierad välfärd. Det ställer desto större krav på väljarna att upptäcka de olika ideologierna bakom, för de finns.

Borgarnas vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus är tydliga besked för en fortsatt politik för kärnfamiljen och bara för den. Den tidigare veligheten om barnomsorg på obekväm arbetstid har ersatts av att stimulera kommunerna. Ännu inga raka besked för de föräldrar som behöver det.

Ett vettigt förslag är att föräldrarna ska ges möjlighet att vara hemma samtidigt under en månads tid. Det är dock inte ett särskilt innovativt förslag. Miljöpartiet har drivet detta under en längre tid. Antagligen är detta borgarnas stora satsning på jämställdhet. Jag ser det mera som ett trevlighetsförslag än ett förslag som syftar till att främja ett jämställt föräldraskap. Miljöpartiet går till val på att införa en tredelad föräldraförsäkring. Borgarna fegar i jämställdhetspolitiken och det är inte bara kristdemokraternas fel.

Två månader före valet ger borgerna besked om vad de tänker göra för föräldrarna. Det finns en hel rad vettiga förslag, som sagt, men inga besked om hur det ska finansieras och vad som konkret tänkas göra. Förslag i idéstadiet, men inget att räkna med.

Frågor som inte alls berörs är vad den sittande regeringen tänker göra åt barnfattigdomen som har ökat kraftigt med deras politik. Ett synnerligen angeläget område för en trovärdig välfärdspolitik.

Det svenska familjepolitiska landskapet skulle kanske kunna beskrivas så enkelt som:

De rödgröna vill driva en familjepolitik för stjärnfamiljen. Borgarna vill fortfarande ha en politik för kärnfamiljen.

Läs även Veronica Palm, Monica Green.

Vem är egentligen teknikfientlig?

2010-07-14T12:55:00.010+02:00

Anders Borg gör tummen ned för Ostlänken. En överraskning säkert också för hans egna, inte minst här på lokal nivå. Finansministerns utspel visar att moderaterna inte är villiga att att planera för långsiktigt hållbara transporter. De är inte villiga att planera för framtiden.

Även bland miljövänner hörs det ibland kritik mot Ostlänken. Då handlar det antingen om att den nya sträckningen skulle hota områden med höga naturvärden, att satsningar på regionala sträckningar skulle ge mer effekt för att överföra transporter från bil till tåg eller så handlar det om en mera grundläggande ideologisk kritik, att byggandet av Ostlänken ändå bidrar till att öka transportberoendet något som går stick i stäv med byggandet av ett hållbart samhälle.

Jag har respekt för den kritiken och tycker att man ska väga in den i en helhetsbedömning. Men som det ser ut idag är spåren redan överbelastade och utrymmet för mera godstrafik på spår saknas, därför tror jag att nya spår behövs för att möta inte bara framtidens utmaningar, utan också dagens. Däremot är jag inte förtjust till tanken att se Norrköping som framtidens pendlingsförort till Stockholm. Jag tror inte på ett samhälle som planerar för mer transportberoende.

Vill inte modernisera Sverige på 2010-talet ---->

Anders Borgs skepticism grundas dock inte på en kritik mot ett transportberoende samhälle, utan tvärtom handlar den om motståndet till att ställa om till hållbara trafikslag som är attraktiva att resa med. Men skeptiker har alltid funnits.

<--- Ville inte modernisera Preussen på 1830-talet.

Tyskland fick järnvägen 1835 och alla var definitivt inte förtjusta i det nya kollektiva trafikslag. När jag sätter mig på tåget ikväll för att åka till Berlin får jag tacka de som höll emot den preussiska kungamakten på sin tid. Kung Friedrich Wilhelm III av Preussen skrev strax innan hans död 1840:

Allt ska gå fortare; lugnet och trivsamheten får lida för det. Jag kan inte förvänta mig någon större salighet av att komma några timmar tidigare från Berlin till Potsdam.
(min översättning; Potsdam ligger knappt 4 mil från centrala Berlin)

Även kungahuset Hannover var djupt skeptiskt mot järnvägsprojektet på 1830-talet. De var rädda för att sädes- och virkespriser skulle dumpas och så var de oroliga för att gästgiveriernas, smedarnas och vagnmakarnas förtjänstmöjligheter skulle bli lidande. Även sysselsättningsargumenten känns igen bland dagens motståndare till en omställning för en hållbar framtid.

Det är inte svårt att avgöra vilket parti är redo för att modernisera Sverige.

Niklas Ekdals jämförelse haltar

2010-07-13T17:48:00.009+02:00

Egentligen hade jag tänkt att inte skriva något om Littorinaffären. Det finns inte mycket att kommentera. När jag nu läste Niklas Ekdahls Newsmillinlägg tänkte jag om. Det är helt otroligt vilken vändning debatten har tagit. Där sitter DN:s f d politiske redaktör Niklas Ekdal och beklagar sig över mediebevakningen kring Littorinaffären som är ett hot mot demokratin. Han mästrar läsarna med Sveriges stolta demokratiska historia. Per Albin Hansson hade två fruar som han bodde med på var sitt håll och media höll sig minnsan på avstånd. Hade Per Albin Hansson haft samma mediala uppmärksamhet kring sitt alternativa levnadssätt som Littorin fick, menar Ekdal, hade han inte kunnat vara den statsminister som räddat Sverige undan världskriget, fascismen och massarbetslösheten. Löjligt!

Naturligtvis ska varken media eller någon annan frossa i personliga öden, men i Littorins fall handlar det om att en minister är misstänkt för ett brott på en straffskala som innebär fängelse. I det här fallet har Aftonbladet inte moraliserat om en offentlig persons kärleksliv, utan gett brott mot sexköpslagen ett nytt perspektiv, ett vidgat maktperspektiv.

Niklas Ekdal har uppenbarligen svårt att skilja moraliserandet över att bryta mot normer från fördömmandet av ett brott.

Hur Niklas Ekdal fick för sig att jämföra Per Albin Hanssons alternativa kärleksliv med Littorins misstänkta sexköp kan man verkligen undra. Kanske är Ekdahl den ende svensken som allvarligt tror att den f d arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, precis som statsministern Per Albin Hansson på sin tid, skulle kunna rädda Sverige ur massarbetslösheten. Aftonbladet har nu förstört för framtidens sysselsättning och alla andra stordåd som Littorin kunde ha åstadkommit.

I schyssta gröna städer har flera köpcentra ingen plats

2010-07-11T11:24:00.010+02:00

Från min trygga läktare på fastlandet kunde jag konstatera att lördagen blev pricken över i-et på Almedalsveckan. Inte bara språkrörens tal som var lysande, utan framför allt kanske utspelet om externa köpcentra. Jag var lite orolig för att det skulle bli mera av latteliberalismen och gullandet med mittenväljare, men det blev tvärtom. Ett tydligt budskap om styrning för fysisk samhällsplanering, ett tydligt budskap om en politik för moderna gröna städer. Jag är så nöjd.

Ett femårigt förbud mot exploatering av mark för externa köpcentra kommer att bidra till levande stadskärnor och ökar tillgängligheten för alla som inte har bil. Precis som Maria påpekade, har det kommunala självstyret i det här fallet lett till att kommunerna hamnat i knäet på köpcentren. Stora köpcentra har spelat ut kommunerna mot varandra med hot om förlorade arbetstillfällen. Det känns väl igen från den fjärde storstadsregionen. En långsiktig hållbar stadsutveckling har fått stå efter.

Politik handlar om att ansvar och att styra. Med ett stopp för externa köpcentra är miljöpartiet villig att ta ansvar för kommande generationers fysiska miljö.

Jag är också glad över att Miljöpartiet vill vara ett modernt parti för storstadsväljare. Att vara grön är inte synonymt med att bo i gröngräset, men för den delen behöver man inte vara latteliberal.

Lisa Magnusson skriver intressant om Miljöpartiet och liberalismen. Mattias (Modernisera Sverige) skriver bra om attraktiva gröna städer. Peter Andersson om språkrören i Almedalen.

Kultur für alle

2010-07-10T10:36:00.004+02:00

De rödgröna vill satsa på kultursektorn. Statliga museer ska få gratis inträde och kulturskolorna ska få en maxtaxa. Kultur är livskvalité. Kultur sprider glädje och lycka och ger individerna ett sammanhang och är därför viktig för folkhälsan.

Just nu pågår det en lokal musikfestival i Norrköping, "Munken in the Park", med många unga artister. Jag gissar att alla började sin väg i den svenska musikskolan eller i någon av fritidsgårdarnas replokaler. När bidragen till musikskolorna minskar och fritidsgårdarna läggs ned försvinner möjligheten för många unga att uppleva och utöva kultur.

Varför det inte redan finns maxtaxa på kulturskolan har jag alltid undrat över. Tusen kronor per termin för att lära sig att spela ett instrument är rimligt för många, men alldeles för mycket för de som redan går back varje månad, studerande föräldrar, ensamstående som saknar jobb m fl. Kulturutövning ska vara tillgänglig för alla och inte utestänga barn och ungdomar på grund av föräldrarnas ekonomi.

Kommunernas pengar ska användas för att skapa samma förutsättningarna för invånarna, men också kompensera för en befintlig ekonomisk snedfördelning. Kultur- och fritidsutövning är klasskodad och jag tycker att kommunerna borde se över det ekonomiska fördelningssystemet när lyxidrottsklubbar för barn startas upp med skyhöga föräldraavgifter, men där ändå kommunerna står för större delen av de svindyra anläggningskostnaderna och andra former av ekonomiskt bidrag. Skulle inte dessa pengar göra mera nytta om de kom flera barn och ungdomar till del och framför allt barn ur ekonomiskt resurssvaga hushåll?

Men det gäller också att vidga kulturbegreppet, eftersom det inte är allas högsta dröm att lära sig ett instrument i musikskolan eller att titta på bildkonst i ett museum. Kulturuttrycken är många och så länge den berör och drar människor till sig ska den finnas och får stöd.

Förskola för alla

2010-07-09T09:05:00.011+02:00

Socialdemokraterna har föreslagit möjlighet till 30-timmars förskola även för arbetslösa och föräldralediga. Det är ett viktigt steg för att ge barn, oavsett hemförhållanden, samma förutsättningar. Jag hoppas att Miljöpartiet och Vänstern ställer sig bakom förslaget.

Förskolan är en del av välfärdens kärna. Den har dessutom en särställning, eftersom den når barn och familjer redan tidigt. Den ska ge samma möjligheter för alla barn, men den har också möjlighet att kompensera vid särskilda behov. Svensk förskola förenar både omsorg och lärande (educare), och den är unik med en nationell läroplan.

Trots att förskola är omsorg och har ett tydligt lärandefokus, både socialt och kognitivt, har den inte varit öppen för alla i samma utsträckning. Det är arbetslinjen som även slår igenom här. Barns möjlighet att vistas i förskolan har tidigare varit begränsat till föräldrarnas deltagande i förvärvsarbete eller studier. Förvärvsarbetande med normala arbetstider väl bemärkt. Universalismen, som annars kännetecknar den svenska välfärden, har inte gällt förskolan.

Rätten till allmän förskolan från 4-års ålder och möjlighet för föräldralediga och arbetslösa att ha barn 15 timmar på förskola har varit viktiga reformer, men ändå gjort tydlig skillnad mellan de barn vars föräldrar har och vars föräldrar som saknar arbete. Nu ska alla barn ges möjlighet till 30 timmar på förskolan.

Att en rödgrön regering kommer kräva av kommunerna att ställa upp med minst 30-timmars förskola för alla barn, där hälften av denna reforma betalas ur statskassan, är en viktig markering också för kommunerna att se omsorg som en social investering som betalar sig i längden.

Rättvis fördelningspolitik med mindre konsumtion

2010-07-08T10:22:00.013+02:00

Jag blir uppriktigt glad över det rödgröna utspelet om ekonomisk jämlikhet och jämställdhet. Till skillnad från utrikes- eller betygsutspelet kan det inte har varit något svårt att komma överens om vikten av att rätta till snedfördelningarna som Alliansen har drivit på under de senaste fyra åren.

Alliansen har fört en klasspolitik där friska förvärvsarbetande män är de som gynnats mest, både i absoluta och relativa värden. Genom Alliansens jobbskatteavdrag har exempelvis inkomstklyftan mellan män och kvinnor ökat med 1066 kronor i genomsnitt. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har, så som sjukskrivna, arbetslösa, pensionärer och föräldralediga, har också ökat.

Nu går de rödgröna till val på att att minska klyftorna. Det finns gott om undersökningar om ju mindre de ekonomiska klyftorna i ett land är, desto högre är den upplevda livskvalitén hos hela befolkningen. Samhällets utveckling borde därför ha som överordnat mål att maximera livskvalité i hela befolkningen, att maximera lyckan helt enkelt.

En annan viktig aspekt för att uppnå en hög nivå av livskvalité är att skapa gemensamma nyttigheter i stället för att subventionera privat ägande. Att lägga pengar på kommunala badplatser ger befolkningen mer livskvalité än att subventionera privathushåll för att bygga altan.

En tredje viktig faktor för att skapa livskvalité är att göra upp med tillväxtmyten. Samtidigt som fler saknar jobb idag än för fyra år sedan värderar de flesta av de som har jobb mer fritid högre än en löneförhöjning. Hade jag varit i Almedalen nu skulle jag absolut inte missa seminariet med Gudrun Schyman, Birger Schlaug och Carl Schlyter om kortare arbetstid. Jag måste rikta ett jättestort tack till Carl Schlyter som har fått miljöpartiets kongress på jorden igen när man höll på att ramla in i ekonomisk mainstreampolitik. Tack vare honom har vi med en sänkning av normalarbetstid i vårt valmanifest!

Att den rödgröna fördelningspolitiska överenskommelsen handlar om jämlikhet och jämställdhet är glädjande. Men jag hade gärna sett ett grönare avtryck i utspelet som handlar om livskvalité, normalarbetstid och problematisering av ekonomisk tillväxt och konsumtionssamhället.

Läs gärna Simon Wessbos (s) blogg om tillväxt som joker i valrörelsen.

Ha ryggrad att lämna parti

2010-07-07T09:56:00.008+02:00

Solveig Ternström har idag efter kärnkraftssveket lämnat Centern till förmån för de rödgröna. Det var inte helt oväntat och ett snyggt utspel på just Centerns dag i Almedalen. Hon stal Mauds show idag och det hela gör förhoppningsvis att kärnkraft även i fortsättningen är ett ämne som debatteras och som underlättar för osäkra väljare att välja rätt block.

Jag har stor respekt för politiker som är mer lojala gentemot sitt samvete än mot sitt parti. Partiernas program ändras hela tiden och det är bra. Men om ens hjärtefrågor spolas, då bör en klok partimedlem rannsaka sig själv och sitt partimedlemskapet.

När miljöpartiet grundades samlades det just många tidigare aktiva politiker från olika partier som insåg att det saknades ett parti som hade ett konsekvent miljöperspektiv och som inte var redo att kompromissa i kärnkraftsfrågan. Per Gahrton som kom från Folkpartiet och Lars A Norberg från Centern (ännu tidigare från Moderaterna) var några av de som fanns med i begynnelsefasen.

På samma sätt består Feministiskt initiativ av flera erfarna politiker som sett sina tidigare partier att tona ned kampen för jämställdhet. Andra partier samlar säkert fortfarande medlemmar som är med av familjetradition och gammal vana och det gör politiken trög.

Det är partimedlemmar som formar partierna, det är ett ständigt kompromissande, besluten på kongresserna går igenom med mycket små marginaler ibland. Det händer på, tror jag, alla partiers kongresser att partiledarna eller språkrören studsar till och inte alltid känner sig bekväma när besluten går mot partistyrelsens förslag. Jag har mycket svårt att förstå att det finns politiker som inte är kritiska mot någon punkt i sitt partiprogram eller i valplattformen. Att anpassa åsikten efter strömmen är väl bland det farligaste som finns i ett samhälle. Jag är visserligen uppvuxen i Östtyskland, men jag har ändå, eller kanske just därför, lärt mig vikten av att tänka kritiskt när det gäller ett partis ideologi och den faktiska politiken som förs.

Jag tror att Solveig Ternström är ett mycket bra tillskott för de rödgröna. Ternströms beslut vilar på ideologisk styrka och blir, precis som miljöpartiet när den grundades, en tydlig symbol för att att det blir en renässans för kärnkratsmotståndet.

Våra tre gröna särintressen

2010-07-06T11:04:00.012+02:00

I sitt Almedalstal har Reinfeldt aviserat att Moderaterna är det nya samhällsbärande partiet. Om de nu efter fyra år vid makten äntligen vill vara ett samhällsbärande parti, så tyder det på mycket självkritik och att de inte lyckats vara det under de gångna åren. Allvarligt för ett regeringsparti.

Reinfeldt anklagar "vänsterpartierna" för att företräda särintressen. Moderaterna däremot, är de som värnar om allmänintressen. Jag måste erkänna att Moderaternas PR-konsulter är inte särskilt kreativa snattare. De snor åt sig begrepp, lägger nytt innehåll i dem, traderar de hårt och till slut vet folk inte längre vad "välfärdsland", "rättvisa", "utanförskap" och "allmännytta" betyder, eftersom moderaterna har gjort orden till sina. Toppa kreativ-listan över politiserade uttryck däremot gör ändå kristdemokraterna med "verklighetens folk".

En omtolkning av ordet "särintresse" är alltså det senaste tillskottet som Moderaternas PR-avdelning har åstadkommit. I deras värld företräder exempelvis fackförbunden särintressen.

Uppenbarligen anser Moderaterna också att de rödgrönas miljö- och klimatpolitik är ett särintresse. Snacka om att förvränga ord.

Miljöpartiets politik utgår från våra tre solidariteter:

- solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet,
- solidaritet med kommande generationer,
- solidaritet med världens alla människor.

Det är de särintressen jag företräder som kandidat för miljöparitet.

Läs också Christian Valtersson (MP), Kent Persson (M), Högbergs tankar (S), m fl för en bredare bild.

Mitt penningträd och välfärden

2010-07-05T19:59:00.006+02:00

Det här är mitt vansköta penningträd. I sin fula enkelhet påminner den mig om något viktigt. Det är knappt så den kan hålla balans i sin alldeles för liten kruka där det nog inte finns någon jord alls längre, utan bara törstiga rötter. Mitt penningträd är en ganska tuff kamrat, som klarar sig också med en elak matte. Ändå kommer den dag då det dör, men först blir det riktigt fult och ledset.

Mitt vansköta penningträd påminner mig om finansieringen av välfärden. När behoven ökar måste man också ändra ramarna. Behoven har ökat både absolut och relativt sett. Exempelvis har vi fått fler som blir äldre och de teknikska möjligheterna gör att fler kan leva längre ett bra liv, samtidigt som vi också definierar ett ”bra liv” som något annat än för några decennier sedan. Valet 2006 vanns på löften om skattesänkningar. Skattesänkningar räcker ändå inte till för att anställa en privatlärare när anställningsstopp drabbar skolan eller för att bygga en egen pool när det kommunala badet inte kan renoveras på grund av besparingar.

Det är något som jag längre undrat över: Varför är det så få som säger ifrån att den offentliga sektorn bantas, fast behoven ökar. Vi lever i ett rikt samhälle, där många, men långt i från alla, har blivit rikare under de senare åren. Ändå har kvalitén inom välfärden inte ökat. Alla vi borde känna oss grundlurade.

En omfattande satsning på välfärden och en ny kruka och riktligt med jord för mitt penningträd är det som behövs just nu.

Ful valrörelse i full gång - men snälla inte någon offerroll

2010-07-03T19:06:00.013+02:00

I år är det kanske mera tydligt än någonsin. Det drivs regelrätta hatkampanjer mot enstaka politiker och media hänger gärna på. För ett par veckor sedan avslöjades moderaternas krossa-Maria-Wetterstrand-kampanj som genom tystnad skulle få Maria att bli osynlig. Det finns ingen mera färgstark politiker i Sverige än Maria för tillfället så den strategin var inte bara ful utan också dömd att misslyckas.

Mona Sahlin har länge varit medias hackkyckling och media har gärna fokuserat på hennes utseende och Sahlin som privatperson istället för på den politiken som de rödgröna driver.

Gunilla Jarlbro, medieforskare från Lunds universitet, har i sin forskning uppmärksammat hur media gör en strukturell skillnad i hur man beskriver manliga respektive kvinnliga politiker och spär på bilden av kvinnor som inkompetenta. Kvinnors utseende kommenteras så många gånger mer än mäns. Denna valrörelses mediabevakning, som kanske började någon gång runt Sahlins väska, lever till fullo upp till den bilden.

Socialdemokratiska distriktsordföranden har agerat mot att Sahlin mobbas och tillåts mobbas av Alliansen via media. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta försvar. På något sätt börjar då valrörelsen handla om "först kränkt vinner", fast i värsta fallet kanske snarare "förlorar". Det är inget snack om att Alliansens personangrepp är fula, men heller inte är det särskilt bra att bidra till denna metadiskussion genom att ta på sig offerrollen. Om borgarna inte förmår att prata politiskt innehåll så ska man inte bege sig ner på deras nivå.

Visserligen är det inte bara politiska budskap utan också personer som valet handlar om. Det är personer som ska föra politik. Den som inte kan föra fram sitt eget budskap utan endast kan moralisera och kritisera andra kommer inte långt. Den självpåtagna offerrollen är definitivt inte något vinnande koncept.

För miljöpartiet vill jag driva en schysst valkampanj som ska handla om vårt starka politiska budskap och våra personliga kvalitéer.

Kvotering till bolagsstyrelser - Mansdominans utan mycket förändring

2010-07-02T16:20:00.008+02:00

Temat kvotering till bolagsstyrelser har kommit upp i de politiska utspelen igen. Det är glädjande. Denna gång är det några företrädare för folkpartiet som står för det. Karin Pilsäter och Agneta Berliner uttaler sig mot kvotering till bolagsstyrelser utan ser en satsning på kvinnor för att kunna göra karriär inom företagsvärlden. De gör en helt korrekt analys att det är ett slöseri att kvinnors kompetens och erfarenhet inte tas tillvara. Det finns en partiövergripende hållning att detta är ett problem. För folkpariet har - som så ofta - inte politikerna med detta att göra. Folkpartisterna tror att man kan krossa glastaket via samtal med näringslivet och genom att sprida goda exempel. Så desillusionerad är jag att jag inte tror på det. Jag är övertygad om att det behövs en kvotering.

Egentligen finns det inte brist på goda exempel. I alla fall fins det gott om exempel på undantag som bekräftar regeln. I särartstidskriften Passion för Business firas den äkta affärskvinnan och Dagens Industri passar också gärna på att få med någon artikel om någon av de riktigt stora.

Trots att vi har dessa goda exempel har det inte hänt särskilt mycket egentligen. Tittar vi bara på andelen styrelseledamöter kan vi skönja en förändring åt det positiva hållet. Sedan 2003 har andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökat, men är långt ifrån jämställt. Idag är det 22 procent kvinnor i bolagsstyrelser. Om vi däremot tittar närmare på kvinnor på i ledningspositioner, som styrelseordförande eller som VD, så är läget ett helt annat. Här har utvecklingen stagnerat och andelen kvinnor i ledningspositioner har minskat något till 14 procent. Endast på 1,6 procent av VD-posterna finns kvinnor.

De stora bolagen med högst andel kvinnor är de som kvalar in på det som man definierar som jämställdhet, alltså mellan 40 och 60 procent representation, visar siffror som Dagens industri referar till. Jämställdhet är det udda.

Jag kan delvis håller med Pilsäter och Berliner, att det finns ett problem att fastna i kvantitetstänkande, och inte tänka kvalitet, jag skulle säga reell makt, inom näringslivet. Det handlar inte bara om mansdominans utan också om dominanta män och företagskulturer, där kvinnor i bolagsstyrelser inte får bli ett alibi.

Även om fullmäktigeförsamlingar på många håll har en jämn könsfördelning (dvs minst 40-60) är så inte fallet i kommunala bolag. Det visar en granskning som Dagens Samhälle har gjort.

Tyvärr har vi inte kunnat krossa glastaket trots åratal av goda exempel och passion för business. Jag tror inte på att man kan föra en politik som ska förändra något genom att endast uppmuntra och ge goda exempel. Om man verkligen ser ett problem så måste man också våga att styra, i detta fall genom kvotering. Att styra är det politiken är till för.

Euro-vänner från vänster imponerar inte

2010-07-01T09:06:00.014+02:00

En rad debattörer (Bror Perjus m fl) med hemvist på vänster sida har startat något som en Euro-debatt. Deras tolkning av hur Euron kan rädda rättvisan i världen är mer än suddig och deras retorik är under all kritik.

Jag studsade till när jag läste deras debattartikel "Dags att inse allvaret för Europa och demokratin" för att är så grund. De påstår att Euro-skeptikerna är övertygade om att den ekonomiska krisen orsakats av valutan och att en återgång till en egen valuta för länderna som Grekland skulle kunna devalvera dem ur krisen. Det är en misstolkning av Euro-motståndarna. Däremot är den gemensamma valutan och en gemensam finansmarknadspolitik ett problem när ett land ska ta sig ur den ekonomiska krisen som är orsakat av ett system som bygger på globala valutaspekulationer OCH förutsätter stadig ekonomisk tillväxtökning.

Perjus m fl ger inte ett enda argument för det verkligen skulle vara en fördel att vara med i ett Euro-samarbete. Däremot skruvar de upp tonläget mot folket som säger ifrån:

Det är en huvudlös vänsterståndpunkt som riktar fokus mot demokratins valda företrädare politikerna, som konstruerat euro-samarbetet. Därmed eldar de på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. När tusentals demonstranter tågar mot det grekiska parlamentet och ropar ”tjuvar” till demokratins valda företrädare så är det dags att inse allvaret för Europas och för demokratins framtid.

Det är mer än fult att göra kopplingar till nationalism, facism och nazism (!) när upprörda arbetare och anställda demonstrerar sin frustration över regeringarna som skyddar glupska finansmarknader. Det är beklämmande att dessa s k vänsterdebattörer inte kan se att det är folkets goda rätt i en demokrati att agera mot orättvisor som dessutom riktar sig mot en toppstyrd och ur demokratiskt synpunkt rätt tvivelaktig apparat som Euro-projektet är.

Greklandkrisen (och alla andra kriser som står på tur) har skapat en maktobalans i Euroländerna. Det finns de som står där med mössan i handen och de som motvilligt men ack så generöst ger. Räddandet av de kollapsade Euro-ekonomierna har inte fört Euro-länderna närmare samman eller gett en känsla av internationell solidaritet utan har tvärt om stärkt bilden av de fattiga i syd som inte kan något om ekonomi. I Tyskland, som står för den största delen i räddningspaketet för Grekland, har uteblivna sociala reformer kopplats direkt till det grekiska räddningspaketet. Förlorarna är alla länder, vinnarna är finansmarknaderna och bankerna.

Både miljöpartiet och vänstern har tidigare uttalat sig kritiskt till EU-samarbetet och varit de starka rösterna på Euro-omröstningens Nej-sida som slutligen vann. Inte först nu i samband med den rödgröna uppgörelsen om den gemensamma politik som ska föras efter en önskad seger i höst utan tidigare har miljöpartiet och även vänstern långsamt men försiktigt övergett sitt EU-motstånd och börjat gilla läget men med en viss känsla av maktlöshet. Och jag får väl erkänna att jag också hör till dem som är allt annat än EU-entusiaster, men som inte längre är beredd att kämpa för ett utträde.

Det var inga sura miner efter kompromisser utan glada ansikten som våra rödgröna företrädare bar häromdagen när de släppte EU-överenskommenlsen. Jag förstår att en endad linje i EU-frågan tar bort såret som borgarna gärna petar i när de ska förklara de rödgröna som inte regeringsdugliga. Jag håller också med i sak att ett ständigt gnäll inte är konstruktiv, utan att det behövs handling.

Det största problemet med Euro-arrangemanget är att den förutsätter tillväxt och straffar de som inte uppfyller kraven. Det kräver samma ekonomiska politik av länder med mycke olika ekonomiska förutsättningar. När tillväxtmotorn går sönder stannar hela systemet. Ett sådant samhället är inte ekonomiskt hållbart och i min gröna värld kan jag inte försvara det.

Läs gärna Lena Sommestad och Jonas Sjöstedt som har klokt kommenterat artikeln.

Fossil energi som sponsrar kultur och fritid

2010-06-30T00:13:00.005+02:00

170 framstående konstnärer och miljöaktivister har i måndags visat sitt missnöje med BP:s sponsring av Tate Britain. Det är lätt att förstå att ingen vill ha med BP att göra efter deras oansvariga hantering av den största oljekatastrofen någonsin. DN skriver:

Men kulturvärldens protester tycks lönlösa. De stora institutionerna kom i slutet av förra veckan med ett gemensamt uttalande där man slog fast att sponsoravtal med storföretag som BP anses ytterst värdefulla i ett krisdrabbat Storbritannien där offentliga medel till kultur minskar. Tate Britain uppges behålla sin sponsor med motiveringen att bolaget har varit "en av de viktigaste sponsorerna för konsten i Storbritannien" och varit en stor hjälp i Tates arbete med att tillgängliggöra museets stora samlingar.

Det känns igen på något sätt. Och det är illa varslande. Ett land, tyngt av ekonomiska kriser sitter i knäet på det stora smutsiga oljebolaget. Offentlig kultur som gisslan i dramat. Det är medborgarnas kultur som har blivit sålt.

Den borgerliga regeringen i Sverige uttalar sig allt oftare om näringslivets roll när det gäller sponsring av kultur. På vems villkor ska kultur få finnas? Tate Britain-exemplet gör att varningsklockorna från Big Ben ringer ändå så de hörs över till Sverige.

Midsommardagen var jag på Himmelstalundsbadet i Norrköping. Ett fint klassisk utomhusbad, många barnfamiljer uppskattar det. Himmelstalundsbadet har sedan länge gratis inträde. Vid ingången till badet vajade Svenska flaggan och E.ON:s. Jag är känslig för reklam, tycker att den belamrar det offentliga rummet och jag har inte möjlighet att välja bort den. Jag undrar vad E.ON:s flaggan hade där att göra, trodde att jag befann mig i ett kommunalt bad. E.ON samarbetar sedan flera år med Svenska simförbundet.

Att det är viktigt med simkunnighet är det ingen fråga. Det är t o m så viktigt att det finns med i läroplanen för grundskolan. Det är helt enkelt kommunens uppgift att tillhandahålla simundervisningen. Varför jag inte är tacksam för att E.ON hjälper till med simundervisningen har flera skäl. Bland annat är jag helt enkelt rädd för att man på fler och fler områden vilkorar satsningar på kultur och fritid och tillgängligheten med sponsringsavtal och därmed lämnar ut medborgarna till kapitalets goda vilja. Jag påminner bara om Tate Britain-exemplet.

Lite info: E.ON är delägare i de svenska kärnkraftverken. E.ON kontrollerar stora delar av energimarknade i både EU-länderna, men också i USA och Ryssland. Deras engergimix består av 38 procent olja och gas, 34 procent kol, 15 procent kärnkraft, 7 procent vattenkraft och 6 procent vindkraft och annan förnybar energi.

Konsumtionens konsekvenser ett bättre mått

2010-06-27T09:04:00.009+02:00

Miljöministern Andreas Carlgren kommenterar gärna att utsläppen av växthusgaser i Sverige har minskat under de senaste 20 åren. Han talar gärna om "rekordlåga nivåer" som nu under sittande alliansregering uppnåtts och ger sken av ett "trendbrott" som ägt rum. Att utsläppen som han syftar på mäter varken de utsläpp som förorsaks vid produktion av importerade varor, flygtrafikens eller sjöfartens utsläpp är ingen nyhet. Ändå går många på den minan och tror att alliansens miljöpolitik har gått åt rätt håll.

Miljömålsrådets rapport uppmanar att miljökonsekvenserna måste räknas utifrån konsumtion istället för produktion. Exempelvis ökar då koldioxidutsläppet från 6 ton per capita till 10 ton. Miljöpåverkan som vår konsumtion förorsaker handlar förutom om klimat också om luft, vatten, mark och kemikalier. I Sverige importeras årligen 66 000 ton kläder. Klädindustrin i fattiga länder kräver mycket vatten och bekämpningsmedel och lämnar efter sig stora kemikalieutsläpp.

David Jonstad kommenterar i Effektmagasinet skillnaden mellan att mäta produktionens kontra konsumtionens konsekvenser och tar kärnkraft som exempel, som har relativt låga utsläpp och lågt miljöpåverkan i Sverige, men desto större i länderna där uranet bryts.

På samma sätt som vi uppmanas att riktar blicken på konsumtionens konsekvenser för klimat och miljö måste vi också tänka i samma banor när de gäller arbetsmiljö och hälsa. Det postindustriella samhället har minskat sina arbetsplatsolyckor och sjukdomar på grund av giftig arbetsmiljö. Men fortfarande finns det också klasspecifika skillnader i dödlighet och sjuklighet i Sverige. De stora ohälsotalen som orsakas av produktionen har vi dock flyttat utom synhåll. Det samma gäller inflytande på arbetsplatsen och möjlighet till facklig organisering. Även här borde vi kanske börja tänka utifrån ett konsumtionsperspektiv.

Att tänka utifrån konsumtionens konsekvenser gör att vi kanske börjar förstå att vi inte lämnat industrisamhället bakom oss och att glädjesiffror om vår arbetsmiljö och vår klimatpåverkan inte får fortsätta att lura oss.

Fler barn i stan ställer krav på stadsplaneringen

2010-06-26T13:22:00.016+02:00

Förortsflytten och villalivet är inte längre det som självklart ingår i barnfamiljers drömmar. Det har blivit en uppenbar trend de senaste tio åren att fler småbarnsföräldrar väljer att bo kvar i stan. I Stockholm ser man tydligt att det rör sig om en resursstark medelklass som gör det urbana familjelivet till ett medvetet val. Framtidsforskare menar att det handlar om en attitydförändring vad gäller konsumtion. Medvetna konsumenter värderar tid, kultur och upplevelser i högre grad än privat ägande. Andra barnfamiljer får aldrig ekonomiska förutsättningar för att välja mellan villan i förorten eller hyresrätten i stan. Oavsett om det är medvetna val eller inte så har alla barn rätt till en närmiljö anpassad till barns behov.

Jag själv har också gjort den omvända gröna vågen, insett att villalivet på landet är trevligt, men att det slukar mycket tid och pengar, kräver bilinnehav och åtskilliga pendlingstimmar varje vecka. Sedan vi bor i stan kan mina barn gå eller cykla till skola och dagis, kompisarna bor i gångavstånd och det bästa är att det blir en timmes längre sovmorgon varje dag. Det är säkert inte så att alla föräldrar skulle vilja bo i stan med små barn, men faktum är att fler och fler väljer att göra det.

Den demografiska sammansättningen i de större städerna, inte bara i Stockholm, har förändrats och det måste tas hänsyn till i samhällsplaneringen. Många gånger finns det ett glapp mellan tillgång och efterfrågan på förskoleplatser. I Stockholm har man sett att parker och lekplatserna slits i större utsträckning nu när det bor många barn där, men underhållet och investeringarna har inte anpassats till de nya förutsättningarna. Man måste också tänka på hur barn påverkas av när fler ytor blir privata. Var finns det plats för barn i en stadsmijö som många gånger planeras utifrån konsumtionens villkor?

Att planera stadsmiljön för en större barntäthet ställer också krav på att tänka om i trafikfrågan. Barn behöver ha trygga lekplatser, gångvägar och stråk för att cykla säkert. Luftvägssjukdomar som kan kopplas till biltrafiken genom avgaser och uppslitna partiklar från vägunderlaget är ett större problem än trafikolyckor i vårt land. En barntät stad ställer extra höga krav på luftkvalitén som faktiskt kan påverkas genom en sund trafikpolitik.

Även i fortsättningen kan det spås en rejäl föryngring i dynamiska och växande städer som inte bara härrör från att fler unga vuxna flyttar dit, utan att vuxna som etablerat sig och trivs i städerna skaffar barn. En attraktiv stad måste också vara attraktiv för barn.

Ska också ge ris och ros för samhällsplaneringen med/utan barnperspektiv i Norrköping.

Ros: Fina folkparken med parklek, pool och KFUM som bjöd alla barn på midsommarfirande och tårta i torsdags.

Ris: Östgötatrafiken som inte hade några bussturer midsommarafton till Löfstad slott, där hur många barnfamiljer som helst firade midsommar. Hade inte varit särskilt svårt att ordna det.

Och slutligen ett boktips: Vill ha mer - Om barn, föräldrar och konsumtion.

Barn är olika men lika värdefulla

2010-06-25T07:31:00.007+02:00

Förskolan har en viktig betydelse för att ge alla barn i Sverige en bra start i livet. Den ska skapa lika förutsättningar för alla för en bra skolstart, men den ska också kompensera för de olika förutsättningar som barn har med sig hemifrån. Sverige är unik med en nationell läroplan för förskolan. Ändå ligger ansvaret inte under en nationell myndighet utan på var och en av kommunerna. Kvalitetsskillnaderna är mycket stora kommunerna emellan och riktlinjerna saknas.

En rad framstående företrädare inom barnpsykologin och barnpsykiatrin uttryckte i går på DN debatt sin oro över förskolans ojämna kvalité. De ger exemepel på några av de rikaste kommunerna, som har den lägsta lärartätheten i förskolan. Barn är olika värdefulla i olika kommunerna.

Stora barngrupper och lite personal blir billigt för kommunerna, men negativt för barnen. I dag varierar kommunernas utgifter per förskolebarn och år mellan 95 000 och 200 000 kr. Denna anmärkningsvärda variation orsakas inte av olika förutsättningar och behov i kommunerna (Skolverkets rapport 330, 2009). Den avspeglar skillnader mellan de ansvariga i olika kommuner i fråga om kunskaper om och värderingar av förskolans betydelse.

Det kommunala självstyret kan vara bra och mycket viktigt för att möta medborgarnas behov på väldigt många områden. Besluten ska tas på lägst möjliga nivån. Jag är dock mycket tveksam om skolans och förskolans budgetar bör göras på kommunal nivå. Barn riskerar hamna i kläm när kommuner misskött sin ekonomi, när slutnotan på kommunala prestigeobjekt, som nästan varje kommun har, blev den dubbla eller när skatteunderlaget minskar. Det man med säkerhet kan säga är att det drabbar de är minst ansvariga för det. Men om någon vill övertyga mig om det kommunala självstyrets förträfflighet för skolan och förskolan lyssnar jag gärna.

Jag kan bli upprörd över att se en ständig ekonomisk tillväxt, allt fullare plånböcker hos privatpersoner, ökade konsumtion tack vare jobbskatteavdraget, samtidigt som kvalitén inom förskolan minskar. Den svenska förskolemodellen som ska förena omsorg med lärandet är viktig för föräldrarnas förutsättningar för förvärvsarbete och det är inget som föräldrarna kan välja bort om kvalitén inte håller. Barndomen går inte i repris och kan inte tas igen när kommunens ekonomi har stabiliserat sig. Förskolebarn kan heller inte vänta på tills kommuninvånarna bytt ut de ansvariga politikerna.

För mig har förskolan en särställning i välfärden. Det är här vi investerar för framtiden. För mig handlar det om ett barnperspektiv i politiken och solidaritet med de kommande generationer.

Mesut Özil

2010-06-23T22:34:00.017+02:00

Kvällens hjälte är Mesut Özil som gjorde ett souveränt mål för Tyskland. Özil, 21 år gammal, är en av de riktigt begåvade spelarna i tyska Bundesliga. Han är född i Gelsenkirchen. Det skulle kunna räcka så här långt för att beskriva honom.

Men Özil är tredje generationens invandrare. Ja, det är egentligen löjligt att prata om honom som invandrare. Det är illa, men den tredje generationens turkar i Tyskland anses fortfarande inte som tyskar och många saknar tyskt pass. Reglerna för tyskt medborgarskap är onekligen forntida. Det är blodet som avgör om man kan få tysk pass per automatik eller inte. Flera miljoner turkar i Tyskland, flertalet av dessa är födda i Tyskland, saknar därmed rösträtt.

Men Özil har numera också ett tyskt pass. Ändå får han frågan, i det fallet av tyska Bild-Zeitung, vad som är tysk med honom. Han svarar, precis som det förväntas av honom, att han är punktlig, håller alltid ordning och allt ska vara rent och städat. (Precis de dygder som jag saknar.) Undrar om Müller och Schweinsteiger skulle få samma fråga. Men Bild-Zeitung passar också på att fråga honom hur han lever ut sin tro som muslim. Han hinner inte be varje dag och äter inget griskött, men alkohol blir det ibland, svarar han. Det är helt otroligt hur media kan lyckas att fokusera på olikheter och exotisera tredjegenerationens invandrare.

Inför delstatsvalet 2009 i Brandenburg kallade det högerextrema partiets (NPD) presstalesman Özil för "Plastedeutscher" (min anmärkning: Plaste = plast på östtyska, på västtyska heter det Plastik). Liknande uttal om vem eller vad som är svensk på riktigt har hörts även här.

Att fotbollslandslag idag är internationella och att detta våller reaktioner som ifrågasätter landslagens nationella äkthet har också Gustav Fridolin uppmärksammat. Jag håller med honom om att det finns en rasistisk dimension i hela denna diskussion och jag är rädd att vi ännu inte sett slutet på den. Fridolin drar paralleller till exotiserande uttalanden om Zlatan:

Hans framåtanda, kaxighet och orädda attityd har framhållits antingen som sådant som bör stanna utanför gränsen, eller som exotiska inslag att blanda i den blågula kitteln. Men ingen har någonsin ansett hans karaktärsdrag som svenska.

Fridolin pekar också på en viktig aspekt i frågan om de allt mera internationaliserade fotbollslandslagen. Det finns en fara med att man motiverar invandringen med några få framgångsexemplen som Zlatan. Invandringspolitik handlar om helt andra frågor bort om ekonomiska vinster eller idrottsframgånger, den handlar om människornas rätt att få asyl när man behöver det, den handlar helt enkelt om solidaritet.

Obekväm barnomsorg för vem?

2010-06-22T12:45:00.005+02:00

Den nya skollagen ställer även i fortsättningen inte krav på kommunera att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Att barnomsorgen fortfarande är kopplad till en 8-17-norm, samtidigt som en allt större andel bland arbetskraften jobbar inom tjänstesektorn med s k obekväm arbetstid gör att det ställer till det i vardagen för många familjer. Anna-Karin Simlund, vice förbundsordförande Sveriges Yrkesmusikerförbund, SYMF, Anna Carlson, ordförande Teaterförbundet och Sture Nordh, ordförande TCO skriver i ämnet.

Å ena sidan uppmuntras tillgängligheten i samhället. Utökade öppetider i de stora köpcentren, en bred underhållningskultur på kvällarna, gärna en mångfald av restauranger och naturligtvis ett fullbemannat sjukhus vill man ha på kvällar och helger. Å andra sidan räknar man inte med de offentliga kostnaderna som det innebär. Vem tänker på de anställda och deras familjesituation? Och vem tänker på de som aldrig kan få det där jobbet, eftersom kommunen inte erbjuder någon barnomsorg som går ihop med schemat på jobbet?

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur den borgerliga politiken förstärker skillnaden mellan de som har och de som inte har ett jobb. Att inte fatta några nationella riktlinjer om barnomsorg på kvällar och helger utan överlåta det till det kommunala självstyret gör att flera föräldrar, inte minst ensamföräldrar, kommer att ha svårt att försörja sig själv. Redan idag finns det en överrepresentation av arbetslösa bland ensamföräldrar. (Läs också Helene Sigfridsson på Makalösa.)

Med den borgerliga politiken riskerar fler barn att växa upp i relativ fattigdom.

En ansvarsfull barnpolitik handlar också om att skapa förutsättningar för barn att växa upp i ekonomisk trygghet. Det ska inte behöva spela roll i vilken kommun man bor eller vilken bransch man jobbar i för att få ta del av den offentliga barnomsorgen.

Hemligt hemligt kring Carl-Gustaf

2010-06-21T23:30:00.008+02:00

Utrikespolitiken tenderar till att komma bort i valrörelsetider. Så bör det absolut inte vara. Vi har en utrikesminister som genom styrelseuppdrag i Lundin Oil nu är indragen i förundersökningar kring folkrättsbrott. Vi har ett statligt ägt kraftbolag som förstör miljö- och kulturmiljövärden i andra länder. Svenska Vattenfall satsar på tysk brunkol och ökar koldioxidutsläppen. Vattenfalls Europachef kommenterar detta: "Det är inte brunkolet som är problemet utan koldioxiden. Vi arbetar med en teknisk lösning som vi tror på". Men eftersom brunkol har en given plats i statliga Vattenfalls energimix får lösningarna vänta.

En liten TT-notis i flera tidningar idag:

Försvarsindustrikoncernen Saab har fått en beställning värd 357 miljoner kronor gällande komponenter till det bärbara vapensystemet Carl-Gustaf. Leveranserna ska ske under detta år och nästa.

"På kundens begäran kommer ingen övrig information om kontraktet att tillkännages", skriver Saab i ett pressmeddelande.

Läsaren kan låta fantasin flöda fritt. Men det är något som drar in pengar ialla fall. Det är hemligt hemligt. Vem bryr sig längre?

Svensk utrikespolitik borde vara en valfråga men blir det ändå inte. På DN debatt kommenterade Ulf Bjereld den rödgröna utrikespolitiken som i mångt och mycket stämmer överens med hur svenskarna ser på vapenexport, styrkor i Afghanistan, NATO-medlemskap och inställningen till Israel.

Det som är mest sorgligt är att nästan en tredjedel av de tillfrågade i undersökningen som Bjereld hänvisar till uppgav att de inte brydde sig. Det är kanske inte så konstigt egentligen. Eftersom utrikespolitiken sällan innebär plånboksfrågor och därmed inte lämpar sig för löpsedlar och nedbantade tidningsredaktioner i allmänhet också har lite svårt att bevaka utrikesnyheter så blir den ändå aldrig någon fråga som når ut och gör skillnad.

Det finns uppenbara skiljelinjer både mellan de rödgröna och Alliansen OCH inom de rödgröna. Grön utrikespolitiken handlar konsekvent om fred och hållbarhet, om ett solidariskt ansvar och om en human människosyn. Därför finns det bara ett alternativ att rösta på i september.

Friskolevärldens "True Blood" - Riskkapital i välfärden

2010-06-20T17:23:00.011+02:00

SR rapporterade imorse om att det globala riskkapitalbolaget EQT numera är majoritetsägare i AcadeMedia som i sin tur är Sveriges största friskolekoncern.

Miljöpartiet har traditionellt varit friskolevänligt för att man bejakade mångfald, föräldraengagemang, pedagogiska alternativ och de anställdas möjlighet att påverka sin egen arbetssituation. Den utveckling som har skett de senaste åren har precis gått åt motsatt håll. Vi har idag en friskolemarknad som kontrolleras av några få koncerner där de tidiga alternativa friskolorna får en allt svårare situation.

AcadeMedia, Kunskapsskolan och John Bauer är de största friskolekoncerner i Sverige som tillsammans kontrollerar en mycket stor andel av friskolorna i Sverige. John Bauer avslöjar inte vinsten överhuvudtaget, AcadeMedia ökade vinsten från 40 miljoner under första kvartalet förra året till 70 miljoner under årets första kvartal. Vinster som kommer från skattepengar. I Norrköping äger AcadeMedia Vittraskolan, Rytmus, Framtidsgymnasiet, Mikael Elias Teoretiska gymnasium och NTI-gymnasiet. En sådan ägarkoncentration kallar inte jag för mångfald.

Redan i min kandidatpresentation har jag skrivit att jag tar avstånd ifrån ett onyanserat friskolekrameri och att jag är tveksam till vinstutdelning inom skolsektorn. Att ett språkrör tar avstånd ifrån partilinjen är inget nytt. Maria Wetterstrand deklarerade ganska lång tid innan MP strök utträdeskravet ur EU att hon själv inte längre kunde försvara ett utträdeskrav. Hon fick en hel del kritik för det. Men än mera är det ett uttryck för att hon tänker självständigt och inte sväljer partiprogrammet rakt upp och ned.

SR berättar att den nya ägaren ”EQT:s affärsidé är att äga företaget omkring fem år för att sedan sälja med förtjänst.” Ja, det är det som riskkapitalbolag är till för. Inte ett ord om att återinvestera vinsten.

Enligt SR har frågan blivit en vattendelare inom den rödgröna oppositionen. Jag har mycket svårt att förstå hur det går ihop med en rödgrön ideologi och undrar hur de som till vardags är mycket medvetna konsumenter som värderar lokala och småskaliga alternativ, ifrågasätter tillväxtekonomin och tar avstånd från kvartalskapitalismen inte ser eller vill se det som håller på att hända: Det styr allt mera mot storskalighet och oligopolstruktur, krav på vinstmaximering och ett opersonligt aktieägande genom globala riskkapitalbolag. Skolbarnen som en del av välfärdens kärna har blivit handelsvara. Det är dags att ta avstånd från friskolevärldens ”True Blood”.

Den stora svenska paradoxen

2010-06-19T11:43:00.008+02:00

Det har knappast undgått någon att Sveriges tronföljare gifter sig idag. I Sverige, som ofta själv tycker att ha världens bästa demokrati och världens mest omfattande offentlighetsprincip, är det statschefen som genom födelse ärver sin post och kungahusets utgifter kräver ingen särskild redovisning. Det är det som jag kallar för den stora svenska paradoxen. Om man skulle ta kungens valspråk för vad det är ”För Sverige i tiden” så skulle monarkin lämna in sin avskedsansökan med retroaktiv verkan.

Norrköpings tidningar intervjuade Kikki Liljeblad (S) i egenskap av medlem i Republikanska föreningen. Republikanska föreningen är lite kul, eftersom den förenar både socialdemokrater och folkpartister. Kikki gjorde en klockren jämförelse: Om Madde blir lämnad av sin Jonas kan hon ställa in alla uppdrag under en månads tid och ta sig en lyxresa för att vila upp sig. Om Kikki skulle bli lämnad av sin man skulle hon, om hon ville komma ifrån allt, behöva ta semester och betala resan själv. Ja, kungahuset sliter säkert hårt (älgjakt, Nobelfesten och klippa band m fl) men de har uppenbarligen också möjlighet att ta en timeout när det passar.

Det finns de som vill se prinsessbröllopet som en insats för integration. Carl Johan Ljungberg, Carin Stenström och Maare Tamm skriver på Newsmill om fenomenet att många invandrare gillar det svenska kungahuset och får till bröllopet som en fråga om gemenskap och existensiellt djup (!). En fråga om gemenskap är det i alla högsta grad när man studerar gästlistan till bröllopet. Nog finns det många invandrare med där. Exempelvis Walburga Habsburg Douglas (M), riksdagsledamot och prinsessa av Österrike-Ungern och några titlar till. Jag hörde henne i en radiointervju igår angående prinsessbröllopet och blev genast så förtjust i hennes tüska brütning, som gav mig i det fallet en äkta känsla av gemenskap. Nu blev det visst lite för mycket ironi.

Prinsessbröllop har också fått journalister att granska bröllopskollektionen. Pralinkollektionen med bröllopstemat visade sig innehåller barnarbete. Det konstiga är att det är vanlig Cloetta choklad, men det tycks inte spela någon roll alla övriga dagar om året när Kex-choklad, Plopp och Polly innehåller barnarbete. Är det värre med barnarbete om Viktorias och Daniels nykära ansikten pryder chokladasken? Det finns flera paradoxer i denna värld.

I Norrköping har vi rödgröna picknick i Vasaparken som gemensamt kick-off och står därmed för en annan tolkning av "gemenskap och existentiellt djup".

Hyresrätter som kom bort

2010-06-18T22:15:00.006+02:00

Dagens Industri skriver om det senaste året som blev rekordåret för ombildning av hyresrätter till bostadsrätter i flera av de stora städerna. I Stockholm är det allmännyttan som står för majoriteten av ombildningarna.

Denna trend skapar flera problem på bostadsmarknaden och i hela samhället. Bildandet av bostadsrätter ökar den sociala boendesegregationen. Det gör skillnad mellan folk som kan få lån och folk som inte kan. I princip blir det en skillnad mellan de som har arbete och de som inte har. Det är också här där borgarnas arbetslinje reproduceras.

Försvinnandet av hyresrätter tvingar folk att hänga med i lånekarussellen, gynnar storbankerna och finansbubblan, och det kan bli ett olyckligt uppvaknande. Dagens Industri vill gärna flytta fokus från den överhettade bostadsmarknaden till politiken. DI skrämmer i ett annat inslag sina läsare med att det kommer att bli dyrare med en rödgrön-valseger för alla bostadsrättsägare. Det visar än tydligare att borgerlig politik är egoistisk plånbokspolitik och gynnar de som äger sitt boende.

Oroligheter på bostadsmarknaden skapar inlåsningseffekter som i sin tur bromsar arbetsmarknadens flexibilitet. Det blir helt enkelt svårare att flytta på sig om man måste ta hänsyn till om det är läge att sälja sin bostadsrätt. För unga människor som inte har kommit upp sig i bostadskarriären kan det vara omöjligt att komma in på bostadsmarknaden i de större städerna. Otrygga anställningsformer på timbasis eller i projekt gör det inte direkt enklare för unga att få ett lån. Bostadsmarknaden gör skillnad mellan folk och folk och det är politiska beslut som har påverkat denna utveckling.

Att sälja ut allmännyttan så som Stockholm gör, leder också till att kommunerna genom sitt ägande i de allmännyttiga bostadsbolagen inte längre kan styra över renoveringar, upprustningar och energieffektiviseringar.

Tur att Norrköping inte har hänger med i den liberala svängen och säljer allmännyttan. Då är det inte bara jag som kan bo i ett av Norrköpings vackraste hus, utan också min granne som inte har jobb.

Det finns ingen säker kärnkraft

2010-06-17T08:29:00.016+02:00

Idag är det dags för Sveriges riksdag att också formalisera att köra över folkomröstningen. Riksdagen ska fatta beslut om att ge förutsättningar för en utbyggnad av kärnkraften.

Kärnkraft har osäkerhetsaspekter på flera plan. Säkerheten är så dålig att inte bara de förnybara engergislagen sol, vind och vatten (till vardags Greenpeaceaktivister) kunde ta sig in i Forsmark, den är också så dålig att kärnkraftverken inte vill och heller inte behöver betala sina egna försäkringar. Det som däremot är säkert är att kärnkraften är ett mycket dyrt sätt att framställa energi på. När kärnkraftsförespråkare propagerar för nya reaktorer för att vara ett prisvärt och rent energislag har man inte tänkt särskilt långt. De långsiktiga kostnaderna för uranbrytningens miljöpåverkan, säkerheten inklusive den polisiära och militära beredskapen och försäkringar för olyckor, avfallshantering av kärnbränslet och annat radioaktivt material som inte bara är en fråga för vår generation gör att det rör sig om kostnader i en helt annan dimension än den billiga elen som hushållen och industrierna sedan köper.

Sedan folkomröstningen har det hänt en hel del. Vi har fått en industriell utbyggnad av förnybar energi, den tekniska utvecklingen har skapat lösningar för energieffektivisering som man aldrig hade kunnat föreställa sig. Energieffektiviseringar har dock resulterat i en rekyleffekt, att besparingsvinster togs ut i högre energiförbrukning istället. De senaste decenniernas osunda energipolitik har skapat en skev kostnadsbild för vad energi egentligen kostar på grund av subventionerad kärnkraft. Det går helt enkelt för lätt att tjäna stora pengar på smutsig energiproduktion i Sverige.

Istället för att låsa in sig i ett fossil- och kärnkraftsberoende, borde lagstiftningen handlar om energieffektivisering, en omfattande satsning på förnybara engergislag och ett helhetsgrepp för en engergiteknisk modernisering av Sverige. Att kärnkraft inte är framtidens lösning på energislöseriet har många länder insett och börjar precis styra om sin engeriproduktion. Alliansen har inte förstått det. Med en mycket knapp majoritet kommer Sveriges riksdag idag röstar för en engergipolitik som går baklänges i tiden.

Björklunds språkbonus börjar i fel ända

2010-06-15T23:01:00.013+02:00

Björklund har upptäckt något som universitetens språkinstitutioner redan upptäckt för många år sedan: Kunskaperna i moderna språk är överlag dåliga hos de som går ut gymnasiet. Färre elever än tidigare läser moderna språk på högre nivå på gymnasiet, fler hoppar av B-språkskurser redan under högstadiet. Det finns flera förklaringar för det. Systemet har hittills inte uppmuntrat eleverna att fortsätta läsa B-språk på högre nivå på gymnasiet. Andra kurser gav lika mycket utdelning i poäng med mindre insats. Detta har ändrats, numera kommer meritpoängen att ökar för de som läst ett B-språk på högre nivå. I ungefär samma anda ska nu också språkbonussystemet gynnar de elever som läser ett B-språk på högstadiet inför gymnasietintagning. Bakgrunden till det är just att många elever hoppar av språkundervisningen under högstadieåren.

Det är alltid enkelt att skyller taktiska val på elevernas lathet. Det gör att skolan inte behöver rannsaka sig själv. Om det verkligen skulle finnas ett genuint intresse för en förbättring av de svenska elevernas språkkunskaper så bör man med fördel börja i andra ändan, nämligen att ge språkundervisningen mer resurser. Det är helt enkelt mycket svårare att lära ut ett språk och tillgodose olika elevers behov om språkundervisning sker i storgrupper på 25 elever eller fler. Det är inte konstigt alls att många elever som inte får det stöd de behöver väljer att hoppa av.

De rödgröna kritiserar förslaget, men kritiken håller tyvärr inte hela vägen. Socialdemokraterna ser en orättvisa i det: Barn från studievana hem gynnas eftersom de har föräldrar som uppmuntrar de till att fortsätta läsa språk. Det är säkert så, men undervisningen blir varken bättre för de som inte kommer från studievana hem eller gör de mindre benägna att hoppa av för att man inte uppvärderar språkämnen. Miljöpartiets Mats Pertoft menar däremot att Björklunds förslag har en ensidig fokusering på de traditionella språken tyska, franska, spanska, och missgynnar de som läser sitt modermål i hemspråksundervisningen. Pertoft har en poäng, en flerspråklig befolkning är en oerhört tillgång och bör dessa kunskaper bör uppvärderas. Samtidigt blir modersmålsundervisningen inte automatiskt bättre eller får mer resurser och utbildade lärare för att man bibehåller B-språkens låga status.

Förslaget om att uppvärdera B-språk i skolan är inte dåligt bara för att det kommer från Folkpartiet, däremot är metoden att ge bonusar utan att skjuta till mer resurser antagligen helt verkningslös.

I ämnet har också skrivit Nils Hultin (S) och Mats Gerau (M).

Vem är inte trött på alla opinionsmätningar?

2010-06-14T08:37:00.007+02:00

Gudrun Schyman pekar på ett viktigt problem i valrörelsetider. Knappt hundra dagar kvar fram till valet är nyheterna fulla med opinionsmätningar, kommentarer till opinionsmätningar och kommentarer till kommentarer. Partiföreträdare lägger ofta mycket tid på att kommentera varför det gick si eller så, istället för att ge medborgarna som faktiskt ska rösta på riktigt ett buskap om vilken politik som ska drivas får medborgarna bakåtsyftande analyser. Och kvällspressen gör gärna löpsedelsnyheter av opinionsundersökningar. Absurt. Är det numera så att politik bedrivs med att kasta procentenheter på varandra?

Schyman har ytterligare en poäng: vilka partier utanför den parlamentariska församlingen är det medierna fokuserar på? Knappast F! eller Piratpartiet utan enbart Sverigedemokrater. Piratpartiet kom som en överraskning i EU-valet förra året, varför har den glömts bort i metadebatten om opinionssiffrorna?

Strax innan valet 1998 när jag precis hade flyttat till Sverige läste jag in svensk högskolebehörighet på Komvux på Lidingö och hade jag en fantastisk samhällskunskapslärare, Björn G Lindahl där. Vi fick en uppgift att mediebevaka valet och notera vilka partiföreträdare som syntes. Sedan summerades ihop hela klassens fynd från en hel vecka. Det är så man kunde spå valresultatet helt utan att fråga en enda person vad den tänkte rösta på. Och det stämde ganska väl överens med det faktiska resultatet. Läskigt, läskigt.

Tysk glädje och ilska - VM och sparpaketet

2010-06-13T23:16:00.007+02:00

En kväll som denna är de flesta tyskar väldigt glada. Tyska herrfotbollslandslaget fixade en snygg seger mot Australien.

Men egentligen är tyskarna rätt så förbannade just nu. De går ut och visar det, 20 000 demonstrerade i Berlin och många många tusen i andra tyska städer. Det som storbankerna och riskkapitalet har spelat bort får folket nu betala genom drastiska nedskärningar inom den offentliga sektorn, fram för allt ska budgeten för de som står utanför arbetsmarknaden och för familjer kortas ned rejält. Det nyliberala (hardcore-liberala) partiet FDP har fått igenom sin vilja att besparingarna inte ska finansieras genom ökade skatter överhuvudtaget (ingen högre inkomstskatt, tobaksskatt eller förmögenhetsskatt) utan endast genom nedskärningar. Det är ingen ideologisk spekulation utan ett allmänt känt faktum att de som inte bär den minsta skulden för krisen nu är de som får känna av besparingarna mest.

Sammanlagt ska det sparas in 80 miljarder Euro i den tyska budgeten för de kommande åren. Fenomenet att de som spelat bort pengarna inte behöver betala för sig är inget som endast förekommer i Tyskland. Det känns allt för väl igen: banker som räddas av staten, statliga garantier som lämnas, groteska bonusar inom näringslivet och neddragningar inom välfärdssektorn.

Jag unnar alla tyskar flera segrar i VM. Det finns inte många tillfällen just nu att vara glad åt situationen i landet. Men efter VM-ruset är det tillbaka til verkligheten, tillbaka till demonstrationerna mot klasspolitikens nedskärningarna inom välfärden.

Ingen trovärdighet i Folkpartiets jämställdhetspolitik

2010-06-12T23:10:00.007+02:00

Välinpackat i en debatt som egentligen handlar om jämställdhet i förskolan petar Lotta Edholm (FP) in förslag för att göra Stockholm mera jämställd. I grunden handlar det om att försvara några av alliansens misslyckade projekt som de drev i jämställdhetens namn. Edholms recept för att frigöra kvinnor och män är fler privata företag inom välfärdssektorn, att anlita subventionerad städhjälp samt jämställdhetsbonusen.

Den svenska arbetsmarknaden är en av västvärldens mest könssegregerade. Det finns olika förklaringar för det, bl a att traditionellt kvinnliga sysslor flyttades från hemmet till den offentliga sfären. Det resulterade i en fin statistik över kvinnligt förvärvsarbete i Sverige som av somliga tolkades som en stor seger för jämställdheten men likaväl förblev dessa arbeten kvinnligt kodade.

Män som kollektiv har en bättre löneutveckling än kvinnor som kollektiv, eftersom män oftare jobbar inom den privata sektorn. Lotta Edholm tror, precis som hennes alliansvänner, att kvinnor med anställningar inom välfärdssektorn skulle kunna ändra på detta genom att kliva in i privata vårdföretag.

Oavsett om det är privata vårdföretag som är arbetsgivare eller kommuner, så är det skattepengar som betalar dessa tjänster. Skattesänkningar gynnar män som kollektiv på grund av deras högre löner. Men skattesänkningar är inget nollsummespel. De drabbar oftare kvinnor eftersom de oftare jobbar inom den offentligt finansierade sektorn där skattepengar sedan saknas. Det är en enkel ekvation.

Att se RUT-avdraget som en jämställdhetspolitisk åtgärd, så som Lotta Edholm gör, är ett tydligt uttryck för att jämställdhet i deras tolkning grundas på arbetslinjen med mannen som norm: kvinnornas roll ska förändras, inte mannens. RUT-avdraget har fördelar, den stimulerar folk att konsumera lokala tjänster istället för varor som transporteras långt. Ändå tycker jag att RUT-avdraget inte är en lyckad satsning, eftersom den endast gynnar en enda bransch istället för att stimulera en bredare tjänstsektor. RUT har snarare förstärkt könssegregeringen på arbetsmarknaden och är definitivt ingen satsning på jämställdhet.

Att riva upp jämställdhetsbonusen ser Edholm som ett baklängessteg. Jämställdhetsbonusen fick inte den effekt som var tänkt (om det nog överhuvudtaget fanns en tanke att den skulle förändra något). Det håller t o m de flesta från alliansen med om, men tänker ändå inte att ändra något. Att värna om individualiseringen i föräldraförsäkringen genom en ökad kvotering av tiden är däremot ett effektivt sätt för att skapa jämställda förutsättningar på arbetsmarknaden.

Varken flera privata vårdföretag, skattereduktion för hushållsnära tjänster eller alliansens illagenomtänkta jämställdhetsbonus skapar mer jämställdhet.

Jag är övertygad om de snäva gymnasieprogrammen gör att många unga uppmuntras tidigt att följa könsspecifika rollmodeller, samtidigt som den nedbantade offentligt finansierade sektorn inte upplevs som attraktiv arbetsgivare för den grupp som är van vid att få bra betalt. Vi kommer aldrig att få en jämställd arbetsmarknad om det inte finns en vilja att uppvärdera välfärdssektorn.

För mycket huvudvärk med Hägglund

2010-06-11T09:05:00.010+02:00

Sedan Apoteksmonopolet avreglerades har konsumtionen av receptfria läkemedel ökat markant. Experter varnar för allvarliga konsekvenser för folkhälsan.

Göran Hägglund (KD) drar helt andra slutsatser.

"Jag tror att den situation vi kommer ifrån har varit en situation där vi använt för lite läkemedel i förhållande till behovet" säger Göran Hägglund.

Hägglund menar alltså att vi borde ha använt mer läkemedel och att svenska folket tack vare lättillgängliga huvudvärkstabletter äntligen fått rätt dosering. Tidigare har vi varit undermedicinerade.

Jag har en annan teori: Det behövs oändliga mängder av huvudvärkstabletter för att befolkningen ska stå ut med en socialminister av Hägglunds kaliber.

Läs också bloggen Hälsan är grön som skriver om receptfria läkemdel.

Idrott utan gränser eller Björklunds hårda tag

2010-06-09T22:38:00.012+02:00

Jag har idag träffat en verklig förebild och eldsjäl. Admir Lukacevic höll en presentation om Idrott utan gränser för Kultur- och fritidsnämnden. Jag är djupt imponerad av en människa som ser möjligheterna där andra bara ser problem. Admir har utvecklat ett uppskattat idrottsprojekt som syftar till att engagera ungdomar som är på väg att hamna på gild, ungdomar från invandrartäta områden som inte har några föräldrar som ställer upp som volontärer på knattefotboll eller som inte har resurser att skjutsa barn tvärs genom kommunen för att komma till träningen. På förhållandevis kort tid har Admir lyckats att nå ut till fyra skolor i Norrköping och fler är på gång. Dessutom ska projektet utökas med en kulturprofil.

Idag nåddes jag också av andra nyheter som rörde förortsungar på glid. Stenkastningar i Rinkeby och en skola som brann. Otroligt sorgligt för alla barn och all personal. Inte så förvånande att de folkpartistiska ministrarna, Björklund och Sabuni, var där och fördömde händelsen. Lagom till valrörelsen visar de gärna upp pekpinnar mot invandrarna. Vi känner igen det: krav på språktest och pannan i djupa veck. Denna gång var det en attack mot integrationen. "Skolan i såna här områden är det allra viktigaste för integrationen" Såna här områden alltså. Det är så folkpartiet vill ro sina röster i hamn, fast de trillar inte in från såna här utan från såna där områden.

Nyamko Sabuni konstaterade så klokt att integrationspolitiken under flera år har varit undermålig. Jag undrar om hon vet att hon själv är den ansvarige ministern för integration sedan flera år tillbaka.

Det finns olika möjliga vägar att gå för att komma åt problemet med ungdomar på glid: Att ropa efter hårdare tag, mer svenskundervisning och mindre modersmål vilket är Folkpartiets väg, ELLER att tro på ungdomarna, möta dem där de är och få de att göra något meningsfullt som ger självkänsla. Att senare är möjligt visar Admir med Idrott utan gränser.

Läs också bloggen: Modernisera Sverige

"Svenska, svenska, svenska" sa Björklund

2010-06-08T23:38:00.014+02:00

Det finns stora skillnader huruvida utlandsfödda barn uppnår gymnasiebehörighet. Lägst andel ungdomar med gymnasiebehörighet har de med somaliskt påbrå. Integrationsministern Nyamko Sabuni tycker inte att frågan ligger på hennes bord, uppenbarligen ser hon ingen koppling till integration, utan skyller på skolans rektorerna. Många skolor har fått spara mycket och med tanke på borgarnas budget för nästa år kommer kommunerna att få det än mer bekymmersamt. Jag är rädd att det kommer att drabba stödinsatser till barn med andra modersmål än svenska. Språket är en viktig ingång och en förutsättning för att känna sig delaktig. "Svenska, svenska, svenska" upprepar Björklund som ett mantra. Dock har Björklund missuppfattat en hel del.

På samma sätt som när det gäller betygsfrågan är utbildningsministern inte särskilt intresserad av forskningsresultat. Det finns ett stort antal studier som visar på att det finns en risk för att en ensidig fokusering på andraspråksinlärningen kan stoppa utvecklingen och mognaden av modersmålet. Då saknar barn och ungdomar en referensram som försvårar för abstrakt inlärning. Det är helt enkelt svårare att lära sig något nytt om man saknar en begreppsvärld att förhålla sig till. Det spelar ingen roll vilket språk det är. Begränsade språkfärdigheter begränsar tankeförmågan och inlärningen.

En bra svenskundervisning är självklart viktig och jag håller med om att det finns brister i hur den ser ut på många håll. Själv är jag också kritisk till att ha s k förberedelseklasser som endast består av nyanlända ofta från en och samma språkgrupp. Jag tror inte att det underlättar andraspråksinlärningen och ibland finns det t o m modersmålsförbud på skolorna. Ett schablonmässigt system där alla ska gå minst ett år i en integrationsklass utan att höra jämnåriga tala svenska är utifrån mina erfarenheter ett rätt så dåligt sätt att lära sig ett nytt språk på. En optimal andraspråksinlärning måste alltid ske i en autentisk miljö och parallellt med en utveckling av modersmålet.

Flerspråkighet är en enorm resurs för samhället. En ensidig fokusering på svenskan tillsammans med minskade resurser till skolan göra att vi riskerar att få en stor del i samhället som blir halvspråkig istället, något som begränsar möjligheten för den enskilde att utvecklas enormt.

Hur Alliansen sköter frågan visar på att de inte har ett helhetsperspektiv på integration. Barns vardag är i skolan. En integrationsminister som inte vill känna sig ansvarig för barns integration har inte förstått vad det handlar om.

Strukturer bakom politiskt gubbsnusk och sexuella trakasserier

2010-06-07T22:11:00.001+02:00

Förra veckan fick jag och flera andra rödgröna kvinnor i Norrköping anonyma meddelanden med både politisk och sexuell anspelning. Innehållet har sett lite olika ut och det var olika grovt. Jag polisanmälde händelsen på en gång utan att veta att fler hade drabbats. Idag blev jag uppringd av en polis som bad mig att en gång till berätta vad som stod i meddelandet. Det kändes rätt så absurt att upprepa det högt. Jag satt dessutom på en fullsatt buss under telefonsamtalet.

Sexuella trakasserier handlar om strukturer. Fram för allt många unga tjejer, men också killar råkar ut för det redan i mellanstadiet. Tjejer kallas för horor och pojkar kallas för fjollor och kärringar. Och allt för många vänjer sig vid en grov jargong som i grunden handlar om att nedvärdera det kvinnliga könet och att markera heteronormativiteten. Vilken vuxen skulle acceptera det som många unga utsätts dagligen för på den egna arbetsplatsen?

Att kvinnliga politiker råkar ut för sexuella trakasserier visar att kvinnor i maktpositioner fortfarande provocerar. Sexuella anspelningar används för att skrämma, skapa osäkerhet, förnedra och återställa könsmaktsordningen.

Nolltolerans mot sexuella trakasserier måste börja i skolan.

Nationaldagsfunderingar

2010-06-06T21:51:00.009+02:00

Sverige är det bästa landet. Den som inte visste det, eller inte trodde på det, fick veta det häromdagen genom Tällberg Foundation. Bra, då vet jag det.

I och för sig tycker jag också att Sverige är det bästa landet, annars hade jag inte valt Sverige. Jag kom inte hit för kärlekens skull eller för ett jobb utan jag kom bara hit för att bo här. Jag betecknar mig själv ibland lite skämtsamt som lyxinvandrare. Jag fick lämna mitt hemland (inte ens det är en självklarhet) och bosätta mig där jag ville. När jag ser det i backspegeln nu och i förhållandet till hur andra som inte har ett rött EU-pass har det, blev det också minimalt myndighetskrångel. Jag har aldrig råkat ut för diskriminering, har aldrig behövt fundera över att byta efternamn för att få jobb, aldrig behövt känna mig otrygg på offentlig plats på grund av mitt utseende. Jag är lika mycket invandrare som de som kan få det svårt att komma in på krogen på grund av sitt utseende. Min lyckliga situation bekräftar dock den rådande rasismen.

Jag ser den djupa orättvisan i hur folk behandlas som kommer från andra sidan EU-murarna. Papperslösa flyktingar har inte ens rätt till vård och skola i ett land där de flesta lever i överflöd. I Sverige, det bästa landet att vara barn i, struntas det allt för ofta i barnets bästa i migrationsprocessen. Jag tänker på många utvisningsbeslut som drabbat barnen mycket hårt.

Vi behöver göra upp med rasism, smygrasism, den som är lite rumsren, fram för allt. Vi behöver en människovärdig flyktingpolitik. Vi behöver också en global solidaritet och generös biståndspolitik, en handelspolitik som inte bygger på vapenexport utan ser till en helhet, en fredspolitik som är trovärdig. Vi behöver en radikal miljöpolitik som minskar klimatförändringar som de fattigaste länderna drabbas först av. Vi måste på global nivå vara med och skapa förutsättningar så att alla som vill bo kvar i sina hemländer kan göra det, samtidigt som alla som vill flytta till ett annat land får göra det. Precis som jag fick göra.

Mångfald och sockervadd

2010-06-05T22:08:00.011+02:00

Världsmiljödagen. Mp Norrköping var ute på plats mellan konsumtionstemplen i Norrköping. Här med Peo (ordförande), Viktor (ett av GU språkrören i Norrköping), Ellinor (GU språkrör i Finspång) och en inlånad sockervaddsmaskin.

Även studenters barn borde få ha sommarlov med föräldrarna

2010-06-04T17:25:00.004+02:00

Studiemedelsnivån är idag så låg att studenter beräknas går back varje månad med 625 kronor. Än mera pressade är studenter med barn. 80 000 studenter har idag barn under 18 år. Deras ekonomiska situation är mycket ansträngd.

Alliansregeringens svar på studenternas dåliga ekonomi är, helt enligt arbetslinjen, att man sedan årsskiftet får tjäna mer utan att gå miste om sitt studiemedlet. Det är säkert en välkommen reform för studenterna som har möjlighet till omfattande sindoinkomster. Men studenter med barn har sällan en livssituation som går att förena med arbete på kvällar och helger. Det som återstår ofta är att jobba under hela sommarlovet, när andra föräldrar kan vara lediga med sina barn, för att få nästa termin att gå runt ekonomiskt.

Den ekonomiska situationen för studenter har försämrats i relation till övriga inkomsttagare. Alliansens politik ökar snedrekryteringen till högskolan och begränsar individens möjlighet att satsa på längre studier.

Genom miljöpartiets förslag infördes 2006 ett barntillägg för föräldrar som studerar. Att utöka barntillägget borde vara en prioriterad fråga och det är mycket beklagansvärt att ett konkret förslag till det inte fanns med i det rödgröna budgetförslaget som presenterades i början av maj. När de rödgröna vill skapa fler platser till högskolan borde man också ha i åtanke hur förutsättningar ser ut för olika studentgrupper. Miljöpartiet de Gröna håller fast vid sin syn på att studiemedelet och barntillägget behöver anpassas till studenternas olika livssituationer och den verklighet studenter lever i för att skapa jämlika villkor också för studenternas barn.

Systemfel med förmånsbilar och reseavdrag

2010-06-03T09:31:00.015+02:00

Som man kan läsa i veckans upplaga av Dagens samhälle så har Göteborgs kommun ett generöst system för förmånsbilar där avtalet också reglerar att både bilförmånen och bränsleförbrukningen är pensionsgrundande. Det innebär i praktiken att politiker och tjänstemän höjer sina pensioner genom att köra mer. Miljöpartiets kommunalråd i Göteborg, Kia Andreasson, kritiserar det naturligtvis och kräver en förändring.

Bilförmånsavtalet i Göteborgs kommun kan verka absurt. Men problemet är att hela det svenska reseavdrags- och förmånsbilssystemet konsekvent gynnar bilismen.

Jag håller helt med naturskyddsföreningen, som menar att reseavdraget bör vara helt avståndsbaserat, för att uppmuntra kollektivtrafik, cyklandet och samåkning istället för dagens system som varken är rättvis eller ger incitament till en hållbar livsstil och dessutom är svårkontrollerat. Det är fullt möjligt med ett avståndsbaserat reseavdrag och andra länder som Tyskland, Danmark och Norge har redan infört det.

Regeringen är inte beredd på att ändra reglerna för förmånsbilar, så att bränslesnåla bilar gynnas. Här skulle det finnas möjlighet att genom skattesystemet styra för att minska koldioxidutsläppen från transportsektorn. Sverige har Europas mest bränsleslukande bilar. Sverige har antagligen också en av de äldsta bilparkerna. Att man inte handlar nu kommer att få effekter även för framtidens bilpark, eftersom dagens förmånsbilar blir morgondagens privatbilar på andrahandsmarknaden. I Storbritannien är förmånsvärdet sedan ett antal år knutet till bilarnas koldioxidutsläpp och det gav effekt direkt.

Så länge det inte finns ett förmåns- och avdragssystem som gynnar transportsnåla lösningar och bränslesnåla fordon kommer utvecklingen för ett hållbart samhälle att bromsas.

Men Ronald McDonald blev lite extra glad

2010-06-02T07:54:00.007+02:00

Ungas chanser på arbetsmarknaden har försämrats trots alliansens sänkning av arbetsgivaravgifter som skulle göra underverk.

Alliansens sänkning av arbetsgivaravgifter har gynnat de riktigt stora företagen. McDonald´s har tjänat 130 miljoner kronor innan de ens hade anställt en enda ny ungdom, eftersom mycket av deras arbetskraft är ungdomar. Ronald McDonal blev då säkert lite extra glad och säger högt "tack" till alliansregeringen. Numera vet vi också hur de billiga ungdomar har det. Gratisarbetande ungdomar är ännu billigare. CUFs hatkampanj mot fackföreningar stärker knappast unga på arbetsmarknaden. Vem är det egentligen som har övergivit ungdomarna på arbetsmarknaden?

Miljöpartiet vill att en sänkning av arbetsgivaravgifter gynnar små- och medelstora företags utveckling. Dessa företag är ofta flexibla och anpassar sig till nya lösningar samtidigt som de är en del av samhället omkring dem. Här skapas många jobb som också är inriktade på konsumentorienterade tjänster. Därför ser MP att en sänkning av arbetsgivaravgifter borde vara riktad till just små- och medelstora företag.

CUF´s hatkampanj mot facken eller Björklunds hånförslag om halva lön för ungdomarna visar att allianspartiernas jobbpolitik handlar om en skev och nedvärderande syn på ungdomar.

En grön arbetsmarknadspolitik betyder att alla anställda har bra och trygga anställningsvillkor. Det är inget hot mot jobben. Det är förutsättning för en hållbar arbetsmarknad.

När en statschef tänker högt

2010-06-01T07:30:00.011+02:00

Gårdagens nyhet om den tyske förbundspresidenten Horst Köhlers avgång visar minst två saker. För det första att i en republik, förutsatt att det finns en fungerande demokrati, omprövas även den sittande statschefens lämplighet. Det tycker jag är mycket bra och ett starkt argument för en republik. För det andra visar Horst Köhlers avgång något mycket läskigt. Kanske tänkte han högt, kanske hade han inte velat säga så, men så blev det:

"Jag ser det som så, att i det stora hela är vi på väg, också i hela samhället, att förstå att ett land av vår storlek, med sin inriktning på utrikeshandel och därmed också beroende av utrikeshandeln, måste veta att en militär insats i tveksamma fall och i nödfall är nödvändig för att tillvarata våra intressen, till exempel fria handelsvägar, att förhindra att hela regioner destabiliseras och med säkerhet då också skulle påverka våra möjligheter negativt och drabba handel, arbetsplatser och inkomster."

Att krigsföring nästan alltid motiveras ekonomiskt är ingen nyhet. Varför skulle det vara annorlunda när det gälller Afghanistan? Horst Köhler tänkte högt och sa det som alla barn lär sig i historieundervisningen: Det finns alltid ekonmiska incitament med krigsföring.

Även i Sverige bör det vara hög tid att diskutera högt om det är av ren människokärlek som man vill sprida demokrati i Afghanistan, eller om det är av lojalitet till västvärldens ekonomier via Nato som man är delaktig i kriget. Vi behöver en human syn i utrikespolitiken och jag håller med Per Gahrton som skriver i DN att det blir bäst med en miljöpartist som utrikesminister i en rödgrön regering. Det finns många kompetenta gröna i utrikes- och MR-frågor.

Ibland är det bra när statchefer tänker högt, då börjar också andra tänka.

Borgarnas prat om individualismen skuldbelägger

2010-05-31T07:22:00.013+02:00

Jörgen Rundgren (M) ger idag ett kort svar på vår insändare i Extra Östergötland, där han undrar hur vi kan säga att vi vill göra Sverige modernt, när vi bl a vill värna om individualiseringen i föräldraförsäkringen genom en ökad kvotering. Svaret på hans undran är enkelt. Vi ser strukturer som förlamar individernas handlingsfrihet.

Det är inte strukturerna i sig som är det stora problemet, utan förnekandet av de samma. Om man inte vill se begränsningarna kan man inte heller göra något åt dem. Samhällets misslyckande läggs på individerna.

Den individualiserade föräldraförsäkringen som ironiskt nog de borgerliga individualisterna oftast inte gillar ställer frågan om strukturer på sin spets. Att anta att i förhandlingarna vid köksbordet som ska leda till en uppgörelse av föräldraförsäkringens uppdelning är förhandlingsläget parterna emellan det samma är lika naivt som att tro att arbetsgivarna har likadana förväntningar på sina manliga anställda som på sina kvinnliga vad gäller föräldraledighet eller frånvaro för vård av sjukt barn.

Miljöpartiet företräder en människosyn som tror på en inneboende kreativitet hos människan och en vilja att ta ansvar. Vi vill skapa förutsättningar och synliggöra hämmande maktstrukturer. Först när vi uppnår ett samhälle utan rollförväntningar och utan skuldbeläggande är människan fri och kan göra sina egna val. Det är det jag kallar för modernt, att inte fastna i gamla strukturer.

Det bästa är om kritiken kommer inifrån, och det gör den ibland. Frågan är hur långt kritiken når. Varje grupp väljer sina företrädare och längst uppe hos Alliansen händer tyvärr inte så mycket. Det sammanfattas mycket bra av Isabelle Ståhl: "Många liberaler ser dagens föräldraförsäkring som ett hinder för jämställdheten och vill göra den individuell. Pinsamt nog är jämställdhetsministern Nyamko Sabuni inte en av dem."

Oljan - ett problem från början

2010-05-30T08:45:00.010+02:00

I flera veckor har vi kunnat följa oljekatastrofen vid plattformen "Deepwater Horizon" som numera klassas som en större katastrof än Exxon Valdez-olyckan 1989. Halvhjärtade försök om att stoppa oljeläckaget har hittills inte gett några framsteg. Det finns en handfallenhet. Oljekatastrofen visar tyvärr tydligt att vår fossila energi vi lever på idag inte är säker. Girighet går före förnuft.

Det räcker uppenbarligen inte att prata utsläppsrätter, partikelfilter i bilar och lite högre bensinskatt när man inte har kontrollen över hela processen, när man inte har tekniken och kompetensen att kunna hantera olyckor. Jag ser bara en lösning och det är att ställa om till förnybar energi.

Vem vill bli förskollärare i Moderaternas drömsamhälle?

2010-05-29T07:33:00.011+02:00

Moderaterna går till val på att sänka skatterna. Det de inte berättar i sammanhanget är att de också vill skära ned rejält i den offentliga sektorn .

Det är klart att de flesta föredrar att ha en fylld plånbok framför en tom. Men frågar man folk rakt ut, vad de föredrar, bättre skola, fler fritidsgårdar, bättre förskolor, bättre äldreomsorg, ELLER mer pengar i plånboken svarar de allra flesta att de hellre ser att pengarna läggs på den offentliga sektorn. Det tjänar alla på.

I Stockholm går Moderaterna till val på att öka storleken på barngrupperna i förskolan. Låter helt obegripligt, nästan som politiskt självmord kan man tycka när man bor i lilla Norrköping, en kommun som klarar av barnomsorgsgarantin. Så är inte fallet i Stockholm. I Alliansens Stockholm klarar 12 av 14 stadsdelsnämnder inte av att uppfylla barnomsorgsgarantin. Deras lösning är borgerlig logik: att överge maxtaket i barngrupper som idag ligger på 18 barn och fylla på grupperna. Man hade också kunnat dra andra slutsatser: Att bygga flera förskolor och därmed garanterar förskolans kvalité.

Även folk på högerkanten borde förstå att jobbskatteavdraget inte räcker till en egen förskollärare när barngrupperna blir alltför stora, så att det det pedagogiska innehållet i förskola blir lidande. Inte bara förutsättningar för att var och ett av barnen blir sett av personalen försämras, utan också - och det är väldigt viktigt - förskolepersonalens arbetsbelastning ökar markant. Vem vill då bli förskollärare i Moderaternas drömsamhälle? Jag är orolig för svaret.

Miljöbilen med fossilt i tanken

2010-05-28T07:08:00.008+02:00

Det som alliansen ser som en hållbar trafikpolitik begränsar sig till den s k miljöbilspremien som för ett par år sedan infördes. Miljöbilen som fenomen är ett fiasko och de skattesänkningarna som har gjorts är ytterligare en riktad gåva till de som redan har. De som har råd med en bil och dessutom de som har råd med en ny bil. Riktade skattelättnader som tydligt visar att man till fullo står bakom och planerar för ett bilberoende.

När det nu avslöjas att alliansens s k miljöbilar inte alls går på förnybar bränsle, är det inget problem för regeringen. Därmed visar de tydligt hur stor deras intresse för en hållbar transportpolitik är. Det är obefintligt. Miljöbilspremien var en grön fernissa på deras asfaltpolitik, ungefär som Reinfeldts gröna tröja. Det var en huvudkudde för lite bättre sömn för alla de som är litelite oroliga för framtidens klimatförändringar och som har råd med en ny bil.

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett om det är en s k miljöbil eller en fossilbil, så leder en samhällsplanering för ökat transportberoende till en social snedfördelning av samhällets resurser. Transporterna måste minska och ställas om till kollektivtrafik och till godstrafik på spår.

Ibland har Reinfeldt rätt men ändå så fel

2010-05-27T06:37:00.011+02:00

Reinfeldt gör en helt korrekt analys, men drar väldigt märkliga slutsatser. Till temat "Föregångslandet Sverige" talar han om pappor som tar för lite ansvar för barnen när de lämnat småbarnsåldern. Han ser att den ojämna ansvarsfördelningen gör att mammor oftare fastnar i deltidsarbete. Han har som sagt helt rätt i sin analys att det finns ett samband mellan det obetalda arbetet, huvudansvaret i hemmet och deltagande i förvärvsarbete. Dygnet har för alla bara 24 timmar.

Reinfeldt har rätt i sin analys att det rör sig om strukturella problem på samhällsnivå. Där han däremot, så typiskt nyliberalt, fegar för är att också göra strukturella förändringar. Han ser varken kvotering av föräldraförsäkringen eller rätten till heltid som alternativ för att uppnå förändringar. Även om det finns starka belägg för att just en förändrad lagstiftningen är en effektiv väg för att uppnå samhällsförändringar.

Alliansregeringen tror att ökad jämställdhet inom det betalda och obetalda arbetet ska uppnås med attitydförändringar när de strukturella förutsättningarna de skapat under de senaste fyra åren i själva verket missgynnat förutsättningar för ökad jämställdhet. De större inkomstklyftorna mellan könen som är ett resultat av allianspolitiken är ingen bra förutsättning för att attitydförändringar ska ske bara så där. Så där hemma vid det familjeharmoniska köksbordetssamtalet eller i anställningsintervjun på den nya arbetsplatsen.

Om alliansen skulle tycka att det fanns ett värde i ett jämställt samhälle skulle de naturligtvis se vikten av lagstiftning för ökat jämställdhet, precis som man stiftat lagar för att uppnå förändringar på annat håll. Men de tycker uppenbarligen inte det.

Den blomstertid nu kommer knäcker föräldrarna

2010-05-26T06:40:00.007+02:00

Helene Sigfridsson talar många föräldrar rakt ur hjärtat när hennes artikel publiceras nu under den antagligen mest stressiga veckan för föräldrar med barn i förskola och skola. Jag håller med Helene, att det är flera mammor än pappor som blir knäckta. 36 år efter införandet av den individuella föräldraförsäkringen och en i lagens mening skapad jämställdhet för föräldraskap skiljer sig förväntningarna som ställs på mammor och pappor fortfarande mycket åt.

Helene vet vad hon talar om. Som generalsekreterare för Makalösa har hon en bred bild av hur krav på föräldranärvaro i skolans aktiviteter skuldbelägger och ställer till det för ensamföräldrar. I ett jämställd samhälle måste det finnas samma förutsättningar för barn till ensamföräldrar som för föräldrar som lever i en parrelation. Det minsta man kan begära är att det gäller för skolans- och förskolans aktiviteter.

Man vad händer när föräldrar vägrar knäckas? Det är dubbelbestraffning som sker. Hur man än gör gör man fel. Om Helene och många andra föräldrar ligger på ett trettio-tal arbetstimmar minus i maj eller om de kommer för sent till klasspicknicken är det dåligt.

Det spelar ingen roll om de flesta föräldrarna kan prioritera picknicken framför arbetspasset på jobbet. Det handlar om de barn vars föräldrar inte har möjlighet att göra det. De barnen som kanske bara lever med en förälder som ensam försörjer familjen.

Ikväll är det gårdsfest på min dotters skola. Men jag vill skicka en varm tanke tilla alla barn och föräldrar som av sådana fester, så trevliga de än kan vara, får ont i magen av.

Skolans normer på föräldraskap får inte drabba barnen, det kan liknas vid mobbning. Därför är det viktigt att skapa en lugn och inkluderande skolavslutningstid utan dubbelbestraffning för föräldrarna.

Den där tusenlappen

2010-05-25T07:26:00.003+02:00

Alliansregeringen har drivit en politik som gynnat somliga och missgynnat andra. Det som nu kan visas i en jämställdhetsrapport från de rödgröna är att inkomstgapet könen emellan har ökat. Mellan 2006 och 2009 har skillnaden mellan kvinnors och mäns inkomster ökad MED 1066 kronor i månaden. Ingen liten summa med tanke på att inkomstklyftan redan innan låg på flera tusen kronor i måndaden.

Den där tusenlappen som många undrade var den tog vägen var en allianspresent till männen som grupp.

Orsaken till snedfördelningen är att det i första hand är kvinnor som drabbas av lägre ersättningsnivåer och neddragningar inom den offentliga sektorn. Det är könsmaktsordningen på arbetsmarknaden, isärhållandet och hierarkisering, som ligger till grund för att förändringarna slår olika mot män och kvinnor. Kvinnor jobbar oftare inom den offentliga sektorn och oftare längre ned i hierarkin, där där man löper större risk att inte orka.

Politiken som alliansregeringen har fört visar än en gång att de fullständigt misslyckats att fördela makten, ansvaret och resurserna jämställd. Det finns en hel del att åtgärda efter valet.

Modernisera Sverige!

2010-05-24T20:59:00.000+02:00

Modernisera Sverige! from Miljöpartiet de gröna on Vimeo.

Direktriktad reklam till barn i skolan

2010-05-23T23:31:00.000+02:00

Swedbank AB upplyser hela Sveriges barn om pengar och ekonomi. Det är de säkert bäst på. Skolorna landet runt hjälper till att sprida storbankens budskap, delar ut Lyckoslanten och inom den obligatorisak undervisningen tillåts bonuskåta Swedbank sprida sin reklam. Lite lagom diskret så klart.

När jag frågar folk om detta brukar jag får ett lite nostalgiskt svar att det är en jättegammal tidning och att den alltid funnits. Jaha, ska det därför vara ok?

En liknande kampanj var Volvias baklängesdag. Då tyckte skolorna och förskolorna i hela landet att just Volvia, Volvos försäkringsbolag, skulle vara bäst på att lära ut trafikvett för de små barnen.

Jag har mycket svårt att förstå varför skolan inte får vara en fredad zon, där barn slipper ofredas av reklam. Jag förstår heller inte varför det inte kan vara skolan själv som står för information om privatekonomi eller trafikvett. För min del kan väl konsumentverket, vägverket eller polisen hjälpa till om det behövs.

Det är ytterst kommunens ansvar att se till att skolan är fri från barnriktad reklam. Inte heller någon smygreklam. Och nostalgi är ingen ursäkt.

Trafikpolitik är klasspolitik

2010-05-21T21:58:00.000+02:00

Trafikplanering handlar om en rättvis fördelningspolitik och därför gillar jag trafikpolitik. Jag saknar ofta kopplingen mellan människors olika förutsättningar och resursallokering inom den fysiska samhällsplaneringen. Jag tror att det har att göra med att man delar in politiken i hårda och mjuka frågor och även politiker i hårda och mjuka och då tappar man kopplingen. (Förresten gillar jag inte alls denna indelning. Politik är en helhet och den som kallar trafikpolitiken för hård har väl rätt på ett sätt, men i så fall finns det inga mjuka frågor heller, eftersom den som faller genom det sociala skyddsnätet faller också ganska hårt.)

"Rörlighet i samhället, det som kallas, mobilitet, och klass är tätt sammanvävda. Inte bara därför att möjligheten till mobilitet hänger ihop med ekonomiska resurser, utan även för att ett samhälle som är byggt efter bilen direkt bidrar till ökade ekonomiska och sociala skillnader."

Citatet är hämtat från en mycket tänkvärt artikel av Anna Nygård och Alexander Berthelsen i det nya numret av Arbetaren. Väldigt kloka ord för det mesta och det är bra om kritiken kommer inifrån. För vänsterns del handlar det kanske inte om att man har en klassblind trafikpolitik, både Miljöpartiet och Vänstern har reserverat sig mot Förbifart Stockholm exempelvis, utan Nygårds och Berthelsens kritik handlar snarare om att frågan inte tillräckligt prioriteras hos vänstern, fastän enormt stora delar av den offentliga budgeten asfalteras upp och det får givetvis konsekvenser för många andra områden.

Jag undrar om någon liknande intern kritik finns hos sossarna överhuvudtaget? Har de kapitulerat helt för klasskampen eller har de fastnat i rekordåren där bilen blev symbolen för den lilla friheten? Förbifart Stockholm och ett vurmande för externhandeln är exempel på en avsaknad av ett klassperspektiv hos socialdemokraterna. Därför blir jag än gladare för varje socialdemokrat jag träffar och som förstår vidden av en hållbar trafikplanering.

"Varje krona som investeras i fler vägar, det vill säga ökad bilism, tas från de som är längst ner i samhällshierarkin."

"Det bygger på illusionen om att alla kan ta sig vart som helst, så fort det går, när som helst. Men det gäller inte vem som helst."

Nygård och Berthelsen har många bra poänger. De talar sig varmt för en nolltaxa för kollektivtrafiken som då skulle bli något av en "urban allemansrätt". Begreppet är jag väldigt förtjust i, men jag har hittills inte blivit övertygad om nolltaxans förträfflighet, men håller öppet för att låta mig övertygas i framtiden.

Det som jag däremot inte förstår är hur de tänker när de anlägger ett klassperspektiv för att argumentera MOT bilfria innerstäder.

"På det trafikpolitiska området visar sig detta kanske tydligast i trenden med omvandling av innerstad till promenadstad. Det är en omvandling som görs helt utan klassanalys. Det är inte något negativt i sig med bättre kollektivtrafik och fler bilfria stråk som gör innerstaden mer levande. Men priset vi får betala är att innerstadens funktion som ghetto för höginkomsttagare förstärks. Det är bokstavligen vi som betalar."

De menar att det skulle skapas ett höginkomsttagarghetto i innerstan utan biltrafik. Visst är det troligt att staden blir mera attraktiv för boende och näringsliv utan biltrafik, men att man för den delen VILL ha biltrafiken i stan tycker jag är ren cynism. Jag tror att det finns andra sätt att uppnå en blandad stad än att uppräthålla en dålig luftkvalité och trafikbuller i innerstan, här gäller det att titta på upplåtelseformer, utbudet av kollektivtrafik, bra skolor och tillgängliga mötesplatser i det offentliga rummet.

Miljöpartiets trafikpolitik handlar om att värna om miljön och klimatet och om att föra en trovärdig och rättvis fördelningspolitik. Trafikpolitik är klasspolitik och ÄVEN därför är den viktig.

Kongress i Uppsala

2010-05-16T22:20:00.001+02:00

Nu är miljöpartiets kongress avslutat. Det var en genomgående bra stämning och det är inte svårt att hålla humöret uppe, när man har vind i segeln. Vi har klubbat igenom ett valmanifest som känns fräscht och där MP visar tydligt på att man har en plan. En plan för att modernisera Sverige och ställa om till ett hållbart samhälle.

Jag blev också mycket glad över det senaste tillskottet i PS Gustav Fridolin och Helene Sigfridsson som är mina absoluta favoriter. Båda är engagerade i välfärdspoltiska frågor och otroligt skärpta. Denna kombination är lovande. Jag känner mig trygg.

Personligen tycker jag att det saknades en rad attsatser i valplattformen. Med tanke på våra solidariteter hade jag starkt hoppats på att det ialla fall skulle bli något om en rättvis fördelningspolitik. Under Reinfeldt-åren har klyftorna ökat och i min gröna värld är där det högt prioriterat att motverka en social snedfördelning av resurserna.

Vi vill driva en politik för mat, modersmål och miljonprogram, för bilen, barn och balanserad upphovsrätt, för klimat, kollektivtrafik och kvinnofrid, för talriken, tåget och torsken, men inte en enda attsats om fördelningspolitik. Jag får hoppas på att det i grunden ses som så självklart att man inte behöver nämna det, men det skulle ändå varit bra att kunna markera att det inte är de röda partierna som har ensamrätt på en rättvis fördelningspolitik.

Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om att kongressen krävde att målet om sänkt arbetstid och en 35-timmmars vecka skrivs in i valmanifestet. Visst är det hög tid att växla in tillväxt i tid istället för i reallöneökning, men det finns helt andra funderingar jag har och som sällan tas upp när det pratas om sänkt arbetstid. Ofta förs några allt-annat-lika-resonemang som gör det lätt att förstå att en 35-timmars arbetsvecka skulle även ekonomiskt klaras av av de flesta genom sänkt levnadsstandard. De med jobb jobbar mindre, fler kommer i arbete, och alla mår bra av det.

Alla? Jag har svårt att få ihop en sänkt arbetstid med en politik för global rättvisa. Jag tycker att allt-annat-lika-resonemang inte bör föras, eftersom det är inte den värld och den globala fördelningspolitik vi vill ha. Även om jag är beredd att sänka min levnadsstandard motsvarande min sänkta arbetstid, så överkonsumerar jag ändå, genom billig smutsig energi och billig utnyttjad arbetskraft. Men jag vill inte ha det så. Så därför undrar jag om vi har råd att jobba mindre i en värld med global rättvisa. Och här bör senaste inlägget i Martins blogg inte missas.

Lite tuffare - mycket smartare

2010-05-01T10:40:00.000+02:00

Miljöpartiets väljare är helt enkelt smartare. De kan tänka lite längre än till parkeringsplatsen utanför sin husport, lite längre än till den nästa elräkningen och lite längre än jämförpriset i butikshyllan. Våra väljare inser vikten med att förändra samhället så att det blir hållbart och då är det inte den personliga komforten som står i centrum, utan en lösning som tar hänsyn till en rättvis fördelning och en ekologisk hållbarhet. Det är inte JAG, HÄR och NU som våra väljare röstar på. Att tänka VI, GLOBALT och FRAMTIDEN kräver en förmåga att tänka bakom sin egen horisont helt enkelt.

Under senaste veckan har Allianspartierna försökt att framställa miljöpartiet som medborgarenas fiende, eftersom vi på riksnivå fått igenom att det ska satsas på en massiv utbyggnad av spårburen trafik och för att vi fått igenom vårt krav på att folkomrösta om Förbifarten Stockholm efter höstens rödgröna valseger. Vårt järnvägsnät planerades för över hundra år sedan, nog är det dags att förnya det! Det målades upp en bild som om folk behöver fly landsbygden och tusentals kommer att förlora sina jobb genom en höjning av bensinskatten med 49 öre.

Intressant är att Allianspartierna har så stor tilltro till Miljöpartiets politik att åstadkomma enorma samhällsförändringar. (Iofs har jag också stor tilltro till att vi kan göra skillnad, annars skulle jag inte vara engagerad.) Men bensinpriserna har historiskt sett stigit stadigt oavsett regering. Landsbygden har också historiskt sett avfolkats, men det skedde långt innan det ens fanns ett miljöparti. Borgarna överskattar tyvärr Miljöpartiets roll i de stora samhällsförändringar och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är bra eller dåligt. Borgarna tycker nog Miljöpartiet är helt enkelt bra på att föra ut sin politik.

Som följd av detta har Miljöpartiet fått gott om reklamplats på Allianspartiernas hemsidor och bloggar. På lokalnivå har Alliansen och NT:s ledarsida (som är nog Norrköpings femte Alliansparti) uppmärksammat vår kritik mot en subventionering av flygplatsen med skattepengarna. Detta borde inte komma som en nyhet, eftersom det står inskrivet i vårt 71-punktsprogram med koalitionen som gjordes efter valet 2006: Efter mandatperioden ska flygplatsen bära sina egna kostnader.

Flygplatsen slukar årligen 20 miljoner kronor av kommunens skattepengar. Detta skulle kunna översättas, så där mellan tummen och pekfingret, till 40 heltidsanställda inom vård, skola och omsorg. Stoppar man in pengarna i driften av flygplatsen är det ingen investering för framtiden. Driftspengar i välfärden kan däremot vara en riktig lukrativ investering. Det lokala näringslivets behov av flygplatsen lyfts fram och miljöpartiet framställs som företagsfientligt. Om flygplatsen är viktig för näringslivets överlevnad, så skulle den kunna drivas med näringslivets pengar.

I grunden handlar inställningen till en utbyggnad av järnvägsnätet och hållbara transporter, en högre beskattning av miljöförstörande transporter eller en subventionering av en gigantisk förlustanläggning som flygplatsen i Norrköping föreställer om att kunna eller vilja tänka lite längre. Lite längre än JAG, HÄR och NU. Och det är det som våra väljare kan.

Stolt Norrköping i regnbågens tecken

2010-04-24T07:20:00.001+02:00

Äntligen är det Norrköping Pride. Ett otroligt välorganiserat evenemang med en imponerande kulturell bredd berikar stan i helgen. Jag kommer att delta i en debatt om föräldraskap utifrån ett HBTQ-perspektiv och känner mig enormt peppad för att företräda ett queerfeministiskt parti.

Ett jämställt föräldraskap är en av mina hjärtefrågor, eftersom det är där rollmodeller skapas och reproduceras. Fördelningen av det obetalda arbete i hemmet påverkar fördelningen av det betalda arbetet, vilket leder till en skev fördelning av ekonomin och därmed makten inom familjen och i samhället i stort.

Jämställdhetspropositionen som nu kommer upp på kongressen visar att vi vill gå från ord till handling. Exempelvis kommer kravet på att tredela föräldraförsäkringen med möjlighet att överlåta en tredjedel till en närstående betyda mycket för vägen till ett jämställt föräldraskap.

Hetero- och tvåsamhetsnormen reproduceras i borgarnas politik. De visar inte att HBTQ-kompetens är ett prioriterat område inom lärarutbildningen, skolan eller vården. Deras jämställdhetsbonus (som dessutom visade sig vara ett fiasko) borde snarare kallas för "kärnfamiljsbonus för de med dubbla inkomster", eftersom varken studenter eller ensamstående har möjlighet att få del av dessa pengar.

Miljöpartiet vill lyfta sjärnfamiljen, en familj som kan se ut på hur många olika sätt som helst. I en stjärnfamilj står kärlek och trygghet i centrum. I en sjärnfamilj spelar det ingen roll hur många vuxna det finns, om de har snoppar eller snippor, om de kallas sig för mamma eller pappa eller något helt annat. Och där det finns kärlek finns det inte sällan också önskan efter barn. HBTQ-personer ska precis på samma sätt som heteroföräldrar få stöd i sitt föräldraskap som börjar med konceptionen eller adoptionsprocessen.

Schysst Sörping

2010-04-11T19:37:00.000+02:00

Jag blev glad och lite stolt också över att läsa i NT att Söderköping blev Sveriges 31:a Fairtrade City. Det var jag som 2007 skrev en av mina första motioner om att göra kommunen till en Faitrade City. Jag kom ihåg att någon kristdemokrat sa till mig något i stil med att det är en jättebra grej, men att det aldrig kommer att funka i Söderköping. Det tog ganska lång tid att få motionen besvarat och det blev ett lite oförväntat bifall. Det kan inte utan stolthet räknas till de stora ovanligheter i borgerlighetens Sörping att en miljöpartimotion får bifall.

Sommaren 2008 flyttade jag från Söderköping till Norrköping, så jag kan inte påstå att jag har gjort så mycket mera för att driva frågan om Fairtrade City vidare. Desto roligare att se att det finns krafter i Söderköping, antagligen över partigränser och driftiga tjänstemän, som värdesätter en rättvis handel. Det är så man kan göra utrikespolitik på lokalnivå.

Lyckan som individuellt projekt?

2010-04-09T20:20:00.000+02:00

Jag har varit ute på Interrail i en vecka nu. Jag har inte tagit med mig något som har med jobbet att göra, inte ens min almanacka. Det är svårt att på kort tid koppla bort vardagen, men den så väldigt annorlunda livstilen under en längre tågresa och intrycket av många nya städer gör det ändå möjligt att komma bort från alla rutiner ett tag.

Jag hade tagit med mig Sonja Lyubomirskys bok på resan med den lovande titeln "Lyckans verktyg: en vetenskaplig guide till lyckan". Lyckoforskningen har intresserat mig, men jag har tidigare inte passat på att dyka ned i ämnet. Lyubomirskys bok var kanske inte det som jag hade hoppats på när jag skulle närma mig lyckoforskningen. Okey, hennes förtjänst är att på ett trovärdigt sätt visa att lyckoforskningen som område faktiskt är ett etablerat tvärvetenskapligt fält. Hennes metoder, närmare bestämt tolv olika lyckometoder, må vara välbeprövade.

Hennes ingång är att lyckan är till 50 procent medfödd, till 10 procent av omständigheterna bestämt och till hela 40 procent går att påverka. Problemet är bara, som jag ser det, att hon är mycket otydlig med vad hon menar med påverkningsbar. Det lyser ibland igenom att den påverkningsbara delen inte bara handlar om inställningen till det man gör och att finna sig i det. Det skulle jag kunna köpa och det tror jag är orsaken till varför vissa människor är mycket lyckliga, även om de de facto inte kan påverka mycket i sina liv. Det spelar faktiskt roll om man är fostrad i en kultur som är präglad av det lutherska strävsamhetsidealet eller inom världsåskådningar som inte är tillväxtorienterade på samma sätt.

Lyubomirsky menar däremot att det är mycket som ligger i vår makt att förändra. Jag är kritisk till hennes genomgående individperspektiv på lycka. Även om det teoretiskt finns möjlighet att påverka livet i riktningen mot att finna lycka, så är det långt ifrån alla som har de praktiska förutsättningarna och då menar jag inte bara materiella resurser, utan det finns även maktaspekter och normer som är hämmande.

Hon har dock en poäng. Hon har identifierat motkrafterna till att bibehålla lyckonivån och här håller jag helt och hållet med henne. Det är tillvänjningen och jämförelsen med andra som motverkar lyckan. Men just där skulle det vara befogat med ett större samhälleligt perspektiv. Det är tillväxtsamhällets drivkrafter som just förutsätter att vi aldrig vänjer oss vid en viss materiell nivå, utan att vi strävar efter mer, liksom att vi jämför oss med andra. Ett enkelt sätt att studera detta är att bläddra i inredningstidskrifter. Det lär oss precis detta: 1) det räcker inte med det du har och 2) andra har det bättre.

Min slutsats är att det måste finnas ett samhälleligt perspektiv när man diskuterar lycka, av minst två anledningar. För det första är möjligheten till att påverka sin situation inte lika för alla. Alla har inte socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital att göra det. Här krävs det ett rättviseperspektiv. Lyckoböcker som utgår från individen lägger också mycket börda på individen: Du är din lyckas egen smed.
För det andra krävs det ett tillväxtperspektiv inom lyckoforskning, eftersom drivkrafterna som styr tillväxten är de motsatta de till som styr lyckan. Och det är här vi får in ett hållbarhetsperspektiv som kan sluta cirkeln.

Snart kommer Annika Lillemets till Grönt Café i Norrköping. Jag är mycket nyfiken och är övertygad om att få bra litteraturtips av henne.

Järnvägen - Alliansens styvbarn

2010-04-01T20:53:00.000+02:00

Jag vet att jag inte var ute i god tid när jag bara några timmar före avgång försökte boka tågbiljetter till Köpenhamn. Att det var påskhelg gjorde saken inte bättre. Det är klart att alla andra också vill resa när jag vill resa (eller var det tvärtom?) Att det under hela april är dagligen fyra inställda tåg mellan Stockholm och Malmö gör saken heller inte bättre. Turtätheten borde rimligtvis prioriteras extra högt under de stora reshelgerna. Inställda tåg under en längre tid ett resulat av en längre tids misskött underhåll alternativt en misskött personalpolitik. Det lär knappast bli en förbättring framöver om det blir som Alliansen vill.

Deras infrastrukturpaket på 417 miljarder är en kärleksförklaring till bilism. Tågtrafiken är styvbarnet som får stå tillbaka. 200 miljarder ska ges till drift- och underhåll. Av dessa ska 136 satsas på väg underhåll och mindre än hälften av det, 64 miljarder, ska satsas på järnvägsunderhåll. Bland investeringarna är det kanske ännu tråkligare. Förbifart Stockholm som är en hyllning till en ökad bilsm prioriteras framför höghastighetståg. Alliansens verkar ingnorera fullständigt att oljan sinar och att transporterna står för en betydande del av växthusgasutsläpp som är det största hotet mot klimatet.

Alliansens insfrastruktursatsningar utgår inte bara ifrån att transporterna kommer att ha samma höga volym som idag, utan att dessa t o m stadigt och i snabb takt kommer att öka. Alliansen infrastrukurpaket är kortsiktigt och dumdristigt. Jag vill ha tåg, många tåg, många avgånger och tåg som kommer i tid.

I natt ska jag ge mig ut på InterRail i Europa. Det blir buss till Köpenhamn eftersom tågbiljetterna var slut. En ganska kort resa på en vecka under påsklovet blir det, men det lär bli en hel del praktisk kunskap om tågtrafiken i Europa.

Tjänster istället för prylar

2010-03-30T13:49:00.000+02:00

Marias och Peters debattartikel i DN ger uttryck för en konkret politik som syftar till att ställa om samhället från naturresursslukande prylkonsumtion till en mer hållbar konsumtion av tjänster. De kommer med många bra förslag som både rör den offentliga och den privata sektorn, engergipolitiken (avskaffning av alla subventioner för olja, kol och kärnkraft) och socialpolitiken. Det är ett genomgående hållbarhetstänk som tydligt visar att vi inte längre är ett enfrågeparti utan kan och vill ta ansvar för helheten inom politiken.

Att uppmuntra tjänstesektorn genom sänkt moms har flera fördelar. Det får folk att tänka efter och lägga sina pengar på att laga saker istället för att köpa nytt. Det borde vara en självklart att genom ekonomisk styrning av konsumtion försöker att
begränsa dess skadeverkan på miljön.

Att öka tjänstekonsumtionen skapar också flera jobb på lokal nivå. Varför ska det vara högre skatt på att äta sin mat på restaurang än att köpa ingredienserna och lagar den hemma? Varför kan det idag vara dyrare att låta sin dator fixas genom ett IT-supportföretag än att köpa en ny dator?

Varje krona kan bara spenderas en gång och varje gång den spenderas på en tjänst istället för på en nyproducerat pryl har man inte bara gjort en vinst för miljön utan också bidragit till en positiv utveckling för den lokala arbetsmarknaden.

Earth hour

2010-03-27T20:20:00.000+01:00

Jag ska strax släcka lamporna, njuta av en mörk och mysig stund och titta ut över en förhoppningsvis lite mörkare stad. Från vår lägenhet ser jag nästa ut över halva stan, så det blir spännande att se om det märks något. Bara att veta att det snart är dags att släcka gör att jag nästan vill gå och lägga mig på en gång. Hur var det nu igen, visst sover folk betydligt mindre nu än för bara ett par decennier sen? Kanske borde man sova lite mer, en timme tidigare till sängs borde vara bra för hälsan och miljön. Hmm, kanske borde jag ha en Earth hour varje dag.

Nein Danke!

2010-03-23T22:00:00.001+01:00

Naturligtvis kommer jag inte ihåg kärnkraftsomröstningen för 30 år sedan. Då var jag bara två år och bodde i Östberlin. Det som jag däremot minns mycket väl är Tjernobylolyckan 1986, vilket nog var den första bilden av kärnkraften som jag överhuvudtaget fick och som präglade hela mitt förhållningssätt till denna energikälla. Kärnkraften kan aldrig vara ett alternativ, eftersom produktionen av den är både smutsig, dyr och farlig, den kräver ändliga resurser och avfallshanteringen kan knappast kallas för en lösning.

Jag tycker årsdagen av folkomröstningen om kärnkraften är en sorgedag för miljön och för demokratin. Att så uppenbarligen strunta i kärnkraftens hot och att så uppenbarligen strunta i folkopinonen kan inte förklaras på annat sätt än att det är den tillväxtorienterade marknad som tagit över styret över den politiska dagordningen.

Jag tror att det är viktigt att förstå kapitalismens logik för att förstå den rådande energipolitiken och kärnkraftskrameriet. En armé av arbetare, en oändlig resurs, var garanten för 1800-tals kapitalismen. Armén av billiga arbetare har under andra hälften av 1900-talet ersatts med (kortsitig) billig energi här hemma och av en armé av arbetare i de fattiga länderna långt borta. Det saknas incitament från både stat och näringsliv att minska energianvändningen och att hitta långsiktigt hållbara energikällor på samma sätt som det saknas incitament för att skapa rättvisa arbetsvillkor för producenterna som arbetar i fabrikerna på andra sidan jordklotet. Det är en del av logiken.

Kärnkraften och andra kortsiktiga energikällor är den ena förutsättningen för tillväxtekonomin, ökand konsumtion är den andra.

Kärnkraften är både ett problem i sig, men också ett symptom på ett ännu större problem. Problemet är ett samhälle som inte bygger på ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Det krävs en grön ombyggnad av samhället från grunden och här har energipolitiken en nyckelroll för att kunna skapa en verklig förändring.

Fridolin är det bästa som kunde hända

2010-03-22T21:55:00.000+01:00

Sedan det stod klart att Gustav Fridolin är tillbaka i partipolitiken har jag tyckt att det blev genast mycket roligare att tänka på valrörelsen som ligger framför oss nu. Utan Gustav blev Miljöpartiet fattigare, och jag saknade honom på de senaste kongresserna. Gustav är otroligt skarp i sina analyser, men samtidigt pedagogiskt skicklig så att han kan kommunicera de viktiga frågorna på ett lättillgängligt sätt.

Miljöpartiet har länge varit partiet som vill få fram alternativ till den offentliga sektorns ensidiga utbud. Dessa krav växte fram som kritik mot en likriktning som man upplevde begränsade människorna. Man har till en början gett sitt stöd för privatiseringsvågen som påbörjades under den borgerliga regeringen i början av 90-talet, som faktiskt accelererade under de långa S-åren och som nu också dominerat Allians-åren. Numera finns det tack och lov en hel del kritiska röster mot utförsäljningspolitiken och man har fått upp ögonen för att kasinokapitalismen hotar att spela bort den gemensamma välfärden.

Istället för mångfald och alternativ har vi fått oligopolvalfriheten med riskkapitalbolag inom vården och friskolevärlden. De trevliga privata alternativ i kooperativ driftsform finns och lyfts gärna fram som exempel som håller drömmen vid liv. Men de är undantagen som bekräftar regeln och dessa små aktörer kämpar för att inte bli uppätna av de stora. Utförsäljningen har gått väldigt fort. I Storbritannien skakar man huvudet och undrar hur Sverige med sin generella och skattefinansiereade välfärdspolitik som man tidigare sett upp till kunde tillåta att skolor får drivas av riskkapitalbolag där vinsterna hamnar i privata fickor. Numera är det Sverige som står för Thaterism.

Jag tror att Gustav kan få upp ögonom på fler miljöpartister att den gröna drömmen om alternativa småskaliga lösningar har förlamat vår handlingskraft när det var dags att säga ifrån när den skattefinansierade välfärdssektor blev till salu och man tappade kontrollen.

Jag har mycket stark tilltro till hans förmåga att forma och formulera den gröna välfärdspolitiken som sätter solidaritet och rättvisa i främsta rummet. Gustav ser de stora sambanden i hur vår jord och hur den gemensamma välfärden hanteras. Han pekar på att det är samma mekanismer som ligger bakom hotet mot välfärden som också hotar miljön: ett politiskt system som prämierar kortsiktiga och snabba ekonomiska vinster i stället för ett solidariskt förhållningssätt som skapar långsiktigt hållbara lösningar.

Synvillor

2010-03-20T09:24:00.000+01:00

Vid frukosten nu läste jag precis det senaste numret av Dagens samhälle, en bra tidning, som dock tycks har blivit mycket tunnare på senare år. Jag bläddrade och slöläste lite om småkommuners problem när jag la märke till att det var VÄLDIGT mycket bilder på kvinnor i tidningen. Jag minns någon forskningsrapport som kom fram till att könens representation på tidningsbilder var ungefär lika snäv som maktfördelningen och resursfördelningen i samhället i övrigt (med undantag för den 8 mars varje år där den kvinnliga representationen i tidningarna är sigifikant högre).

Nå väl, tänkte jag, då ska jag göra en liten amatörundersökning vid frukostbordet och det gick rätt fort att räkna huvuden på bilderna. Jag räknade till 32 kvinnor och 33 män och då tog jag med annonserna också (och annonser för offentliga jobb är oftast väldigt politiskt korrekta). Slutsatsen av min frukostforskning är att jag uppenbarligen reagerar på när representationen för en gångs skull är jämställd. Då upplever jag det som väldigt hög kvinnlig representation. Det finns nog rätt så många synvillor som låter oss tro att vi har kommit längre än vad vi egentligen har.

Köttet – en helig ko

2010-03-19T16:54:00.000+01:00

I morse läste jag SvD:s artikel om köttindustrins nya innovation: inomhusuppfödning av lamm. I regelbundna avstånd kommer det fram skandaler inom köttindustrin eller nyheter om nya motbjudande metoder för att öka avkastningen. Intressant nog är köttet en helig ko även för många miljövänner. Man är beredd att göra långtgående investeringar för att ta fram teknologier som ska få oss att effektivisera den energin vi använder idag, eller metoder som gör att utsläppen av växthusgaserna minskar.

Men varför är det ingen som vågar ta tag i köttet?

Vår mat står för en mycket stor del av vårt ekologiska fotavtryck och en mycket stor bov i dramat är just köttet. Det finns uppgifter om att så mycket som 18 procent av alla växthusgaser kommer från köttproduktionen. Forskning visar på att den skapar allvarliga ekologiska, etiska och politiska problem, eftersom frågan är mycket komplex. Trots många kunniga och miljöengagerade människor inom den politiska maktsfären är ”Rör inte mitt kött” en i princip oifrågasatt individuell rättighet. Varför verkar det bara vara Grön Ungdom som på riktigt vill göra upp med köttindustrin?

Det är inte brist på folks intresse av mat, det är det verkligen inte. Att maten engagerar visar exempelvis den intensifierade matfabriksdebatten i Norrköping.

Jag kan inte låta bli att undra varför folk går igång när det gäller att bygga ett storskaligt kök, men samtidigt accepterar att råvarorna till deras middag framställs i kyckling-, gris- och nötfabriker vars storskalighet har bisarra mått. Jag efterlyser en helhetssyn inom matdebatten.

Jag kan rekommendera filmen ”Vårt dagliga bröd”. (Länken är ett utdrag) En dokumentär, helt utan berättare, som låter bilderna tala för sig. Fint och fräscht, inga djur som äter på varandra, men storskaligheten och industrialiseringsnivån gör att det hela blir helt motbjudande. Situationen för djuren är vedervärdig, liksom arbetsmiljön för människorna som jobbar där. Då känns en kommunal matfabrik som producerar några tusen portioner mat nästan trevligt.

Makt och ansvar - mediabilden av politikerna

2010-03-15T17:28:00.000+01:00

Jag kom precis hem från en intressant debatt om mediabilden av politikerna och politiken. Ett tydligt budskap som stadsvetarna förde fram är att politikerna överlag är bättre på att infria sina vallöften än vad folk i allmänhet tror. Varför tror folk i allmänhet att politikerna inte uppfyller vallöften? Svaret som gavs i panelen var att media har som uppgift att granska politiken och lyfta fram det avvikande, det som drabbar folket. Även om nio av tio politiker sköter sig är det i mediernas intresse att skriva om den som inte gör det. Resonemanget om att mediabilden är politikernas eget avsvar som nyhetschefen för Corren gav uttryck för kan jag inte riktit följa.

Vad händer om mediebevakningen återspeglar undantagen, samtidigt som det är den informationskanalen folk bygger sin politikerbild på? Knepig fråga. Då jag är själv uppvuxen i en diktatur utan fria medier tycker jag att det i grunden är mycket positivt när tidningarna gräver för att granska demokratin. Motsatsen vore förödande.

Tyvärr räcker dock pengarna inte alltid till att levera grävande journalistik av hög kvalité och då blir det inte sällan pseudo-grävande artiklar i stil med "politiker lever inte som de lär". Miljöpartister får ganska ofta skit för att de inte lever som de lär. Peter Eriksson kör fel bil, Yvonne Ruwaida åker för mycket taxi. I samband med den förra valrörelsen skrev NT om att jag hade fel diskmedel i min diskmaskin, det var kanske inte så allvarligt för min del. Det är lätt att kritisera ett parti och dess företrädade som vill förändra samhällssystemet för att de inte lever som de lär. Men hur ser det ut när en moderat inte lever som den lär? Har aldrig läst om ett sådant fall. Det brukar inte bli rubriker av att "Moderat struntar i valfriheten och har barn på kommunal skola", "Moderat nobbar kärnkraftselen och köper grön el istället".

En annan fråga som absolut hör hit är hur fria medierna egentligen är. Kan vi tala om en fri journalistik? För tidningarna handlar det om att sälja nyheter och vilken nyhet som då säljer bäst är inte svårt att gissa. Jag är glad över att det fortfarande finns en mediebevakning som granskar makten från andra håll än vad mainstream-journalistiken gör. Arbetaren och Stockholms Fria Tidning hör till mina självklara favoriter.

Att vara för istället för att vara emot

2010-03-12T17:33:00.002+01:00

Jag måste erkänna att jag gillar Annika Lantz' humor. Har alltid tyckt att hon är jätterolig, hon driver med rätt ämnen på rätt sätt. Lite sjuk humor går verkligen hem hos mig. Den här låten av Annika Lantz har kanske tappat lite i nyhetsvärde, hon gjorde låten om miljöpariet inför EU-valet, men den får mig faktiskt att skratta gott fortfarande.

Som politiker tycker jag att det är viktigt att tala om vad man är FÖR i första hand, inte vad man är emot. Miljöpartiet har länge varit "pariet emot", men Peter och Maria har faktiskt lyckats ändra bilden. De kan visa på reella alternativ. Men nog finns det kvar de som alltid är emot.

Det är så skönt att vara med, så att vi kan säga emot, emot, emot, emot....

Jag har en vision om att göra Norrköping till en ännu mera attraktiv stad för folk, att skapa fler trevliga mötesplatser i det offentliga rummet. Jag tycker att det har funnits en positiv trend under senare tid, bilfria kvarter som Knäppingsborgs innegårdar har fått mycket uppskattning, det har även öppnats flera trevliga caféer och pubbar på annat håll som berikat livet i cityn. Detta får folk att konsumera tjänster på hemmaplan. Det är en utveckling som jag gillar starkt. Eftersom varje krona bara kan spenderas en gång, så ser jag mycket hellre att folk lägger sina pengar på tjänstekonsumtion än på prylkonsumtion. Att sänka skatten på tjänster och höja skatten på miljöförstörande verksamheter är linjen som den gröna skatteväxlingen avser. Det gäller att också från politiskt håll fortsätta att stödja trenden om den goda staden med många mötesplatser där folk vill vistas. Exempel från andra europeiska städer visar att bilfria stadskärnor gynnar utvecklingen av småskaligheten och tas positivt emot av medborgarna.

Därför är jag FÖR att vi får fler bilfria gator, speciellt där där småaffärer och serveringar finns. Ett konkret exempel på det är S:t Persgatan mellan Dalsgatan och Hörngatan. Ja, jag bor runt hörnet och har många gånger varit livrädd för att cykla där, eftersom parkerade bilar och biltrafik åt båda hållen inte lämnar någon plats för cyklar. Tänk vad fint det skulle kunna bli där med uteserveringar och småaffärer och mycket plats för gångtrafikanter.